Det finns sociologer som menar att arbetet aldrig varit viktigare än i dag för vår identitet,

eftersom kyrkan och religionen förlorat mycket av sitt inflytande. Men trots att lönearbetet är navet i de flesta människors liv och i våra politikers föreställningsvärld, så håller det på att fasas ut. Och förändringarna kommer att påverka oss lika mycket som sekulariseringen.

Det kan vara svårt att jämföra siffror från olika länder, men trenden är densamma i alla rika länder och går inte att ta miste på. I början av förra århundradet kunde en fransman räkna med att jobba 150 000 timmar under sitt liv men bara runt 60 000 timmar i dag. I Tyskland arbetar man bara 60 procent så mycket som 1955 enligt Der Spiegel. Och i Sverige är den faktiska arbetstiden under en livstid för hela befolkningen (20-64 år) bara 24 timmar trots att 40 timmarsveckan fortsätter att vara normen. Resten av tiden studerar vi, är arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionerade eller föräldralediga. Bara sedan 1979 har den faktiska arbetstiden minskat med tio procent.

Inom vissa sektorer går utvecklingen häpnadsväckande snabbt. Om tio år kommer bara 12 procent av den amerikanska arbetskraften finnas i industrin och år 2020 kommer det att vara under 2 procent, spår Jeremy Rifkin (1). De 13 senaste åren har 100 000 svenska industriarbeten försvunnit. Om utvecklingen fortsätter kommer alla att vara borta i mitten av 2060-talet. Den sista jordbrukaren, skogsbrukaren och gruvarbetaren kommer att ha lämnat jobbet redan år 2026. Snart kommer industrin inte att sysselsätta fler än jordbruket i dag. Att det är den tekniska utvecklingen och inte flytt till låglöneländer som ligger bakom detta är uppenbart: även i Kina minskar nu antalet industriarbeten trots massiva investeringar, rapporter The Wall Street Journal. Att kämpa för att bevara jobben är, som någon påpekat, som att slåss om solstolar på Titanic. Det är en bra beskrivning så tillvida att kampen är meningslös men den är absolut inte tragisk. Det som media och politiker framställer som ett problem är något bra. I dag slösar vi med det mänskliga kapitalet (för att använda en av vår tids slitna metaforer) lika mycket som naturresurserna. Ett försvunnet arbete är oftast bara ett kvitto på att produktionen effektiviserats.

Naturligtvis kommer det alltid finnas arbeten inom industrin, jordbruk, skogsbruk och gruvor, men knappast för att upprätthålla det lönesamhälle vi känner. Många av de nya jobb som skapas går till en högutbildad elit.

Trots att utvecklingen på arbetsmarknaden och dess orsaker är entydig upprätthålls en offentlig retorik både från höger och vänster som säger att vi måste jobba mer. Ett skäl är att det skulle vara nödvändigt för att klara konkurrensen i världen. I en rapport från Internationella valutafonden, IMF, beklagar man till exempel att europeerna inte jobbar lika mycket som amerikanerna (2) och konstaterar att det förklarar varför Västeuropas BNP per capita bara är 70 procent av den amerikanska. Då tar man inte hänsyn till att produktiviteten per arbetad timme stigit mycket snabbare i Europa än i USA och att EU har balans i sin handel med utlandet medan USA har ett strukturellt underskott av sådana dimensioner att det hotar stabiliteten i hela världsekonomin.

Ett annat skäl som brukar föras fram för att vi måste jobba mer är behovet att försörja alla fyrtiotalister när de går i pension. Antalet yrkes-verksamma per pensionär kommer att minska från 2,1 till 1,4 år 2030 (förutsatt att inte invandringen ökar). Det beror inte bara på att befolkningen åldras utan också på att vi kommer ut allt senare i arbetslivet. Det kan se ut som en dramatisk förändring och det är dessa siffror man använt sig av för att motivera att pensionspengar ska satsas på börsen eller att pensionsåldern borde höjas. Men även dessa siffror är helt irrelevanta eftersom de inte tar hänsyn till att produktiviteten stiger hela tiden.

Hela världen förändras snabbt och dramatiskt. Mellan 1974 och 1996 har världens samlade rikedom nästan fördubblats och enligt vissa beräkningar har det skett samtidigt som informationsteknologin minskat behovet av arbetskraft med en tredjedel. Allt färre människor producerar alltmer. Att våra pensioner aldrig varit hotade blir uppenbart om man kollar in pensionernas andel av den växande BNPn. I dag uppgår den till 10,3 procent. År 2030 beräknas den ha sjunkit någon tiondels procent (3). Som jämförelse kan man nämna att lönernas andel av BNP sjunkit från 65 procent 1980 till 57,5 procent 2003. Om bara en bråkdel av denna gigantiska omfördelning från löntagare till kapitalhållare i stället fonderats i statspapper hade ingen behövt oroa sig för pensionen.

Det tredje skälet som brukar anföras mer eller mindre öppet är behovet att ekonomin växer. Tillväxt anses vara nyckel till lägre arbetslöshet och i stort sett alla samhällsproblem. En hög BNP är viktigare än en låg arbetslöshet, hävdas det till exempel i en helt nyskriven svensk lärobok i nationalekonomi, som riktar sig till studenter på universitetens grundnivå (4). Detta är ingen värdering utan en trivial sanning, anser bokens författare. BNP-begreppet framställs som helt okomplicerat: 'Vi kan konstatera att en rangordning utifrån BNP per capita i stora drag ger samma rangordning av världens länder som en världsresenär skulle göra utifrån sina upplevelser av levnadsstandard'.

Mot det kan man invända att investeringar oftast leder till att arbeten försvinner men det finns även andra skäl att ifrågasätta den ständiga tillväxten. Sedan femtiotalet har våra inkomster mångdubblats i västvärlden. Vi arbetar mindre, reser mer, har längre semester, är friskare och lever längre. Men nästan alla undersökningar tyder på att vi inte blivit lyckligare. Det styrks också av att fler drabbas av depressioner i dag än för 50 år sedan och att alkoholismen breder ut sig. Det kan man se på att antalet dödsfall i skrumplever stiger överallt utom i Frankrike (där man ändå fortsätter att dricka mest i världen).

Men här finns det en paradox. För samtidigt som forskningen visar att den ekonomiska tillväxten inte gjort oss lyckligare visar också alla undersökningar att den rikaste femtedelen av ett lands befolkning alltid uppger sig vara lyckligare än den fattigaste femtedelen. Å ena sidan vet vi att lyckan inte kan köpas för pengar. Å andra sidan vet vi också att den ofta kan det. Den brittiska ekonomen Richard Layard har analyserat och bringat en förskräcklig massa till synes motstridig statistik som berör lycka och pengar. Hans slutsats att folk är mer intresserade av sin relativa inkomst än sin absoluta i samhällen där BNP per capita överstiger 15 000 dollar. När man frågat studenter på Harvard om de föredrar

a) 50 000 dollar om året medan andra får hälften så mycket eller b) 100 000 dollar medan andra får dubbelt så mycket väljer de flesta det första alternativet. Den glädje folk får ut av en materiell förbättring tycks vara kopplad till att deras likar inte får det ännu bättre. När det gäller ledig tid finns dock ingen sådan avundsmekanism. Layards slutsats är att folk i den rika världen arbetar mer än nödvändigt och kanske inte har tillräckligt ledigt.

Ekonomer brukar säga att alla tjänar på ekonomisk tillväxt och det är ofta sant när det gäller det materiella men det mesta talar för att lyckan är ett nollsummespel. När vissa grundläggande materiella behov är tillgodosedda tar de som skapats av samhället över. Och som samhället ser ut i dag med reklam-tv så är de uppenbart omättliga. Glädjen över en ny Volvo är kortvarig, inte minst om grannen just köpte en Mercedes. Om målet med den ekonomiska politiken är att göra folk lyckliga, snarare än att höja BNP, ska man inte vara rädd för höga inkomstskatter för att avhålla folk från att jobba för mycket förklarade Layard i en serie föreläsningar han höll tidigare i våras vid London School of Economics (5).

Tillväxt och lönearbete är svaren på politiska frågor som utvecklingen håller på att springa ifrån. Vårt samhälle producerar ett överflöd av allt utom betalt lönearbete. Arbetet behövs inte för försörjningen skull utan för att människan mår bra av det. Vi står inför en lika stor omvandling i synen på det nödvändiga arbetet som när antikens förakt för det övergick i industrisamhällets dyrkan av det.

Vi lever i illusionen att lönesamhället även i fortsättningen kommer att vara navet i människors liv trots att det varken behövs eller kommer att vara så. Att lönesamhället går mot sitt slut innebär inte slutet för arbetet. Människan gillar inte att vara passiv utan kommer alltid att sträva efter att utföra meningsfullt arbete, oavsett om hon får betalt för det eller inte.

Hur företagen ska hitta kunder och upprätthålla värdet på sin produkter i en värld där kanske bara fem procent av den vuxna befolkningen kommer att räcka för att producera allt som behövs är den stora framtidsfrågan.