Förra helgen förlorade AIK för andra gången i rad SM-finalen i herrinnebandy. Med underhållningsidrottens logik är det fråga om ett snöpligt misslyckande. Samma värdering har gjorts av Tre kronors insatser vid de två senaste världsmästerskapen i herrishockey. Att komma tvåa är inte något att jubla över - då har man misslyckats och är en förlorare. Ändå finns det mängder med lag som inte ens når finalen.

I idrott är förlorarna fler än vinnarna men de förstnämnda glöms snabbt bort. Det är baksidan av framgångsmyten men en ofrånkomlig del av elitidrotten. För att det ska finnas vinnare behövs det förlorare.

Så egentligen är det de så kallade förlorarna som bär upp hela underhållningsidrotten. Det är de som utgör kontrasten till de hyllade vinnarna. Det är tack vare de bortfintade och ifrånsprungna som vi har superstjärnor.

Även i samhället utanför sporten talas det ofta om vinnare och förlorare - särskilt media väljer dessa termer när effekter av olika reformer ska beskrivas på ett lättbegripligt sätt. Inte så sällan handlar det om vilka grupper som gynnas eller missgynnas ekonomiskt. I vårt konsumtionssamhälle tycks det alltid finnas förlorare och dem som det bör vara synd om - och om dessa stackare inte har förstått det själva lär de upptäcka verkligheten när de läser tidningen.

Jag menar att sökandet efter vinnare och förlorare är något som används av media för att skapa intresse. Men samtidigt lever vi i ett klassamhälle där vissa grupper har ordnat det för sig med intressanta och välbetalda jobb och ett

attraktivt boende. Dessa kan jämföras med andra som får nöja sig med lågstatusjobb med lägre lön och boende i något som klassas som problemområden av de mer välbetalda. Med ett gängse synsätt är det alltså inte svårt att hitta vinnare respektive förlorare.

Samtidigt är så gott som alla i vårt nutida samhälle rika om man jämför med dem som lever i många andra delar av världen. Och det är inte konstigt att många kommer hit från fattigare länder i hopp om att få ett bättre liv. Många 'nya svenskar' hittar sitt nya hem i så kallade miljonprogramområden vilka av den svenskdominerade medelklassen betraktas som områden med låg status. Och det är just denna attityd som har skapat de flesta problemen i förorterna.

Man kan också konstatera att alla i vårt samhälle har bra materiell standard om man jämför med de svenskar som levde för säg 100 år sedan. Studier har visat att materiell välfärd är något relativt snarare än absolut. När man inser det är det nära till slutsatsen att ekonomisk tillväxt inte kommer att skapa ett lyckligare samhälle - snarare ett lika missnöjt med en högre resursomsättning.

För att det ska finnas vinnare behövs det alltså tävling och förlorare. Och på något sätt har människor väldigt lätt för att hitta förlorare kring sig. Tydligen behövs det lämpliga jämförelseobjekt som kan bekräfta ens egen förträfflighet.

Inom idrotten finns det en reaktion på tävlingshetsen - många unga människor söker sig till nya sporter där tävling inte förekommer. Men i samhället utanför verkar tävlingsmentaliteten inte avta.

Enligt mitt sätt att se på saken kan man förlora gång på gång utan att vara en förlorare (och man kan segra utan att bli en vinnare). Men det är först när man identifierar sig som en förlorare som man verkligen är på väg att åka dit.