MAS har verkligen visat på en imponerande tillväxt sedan partiet först skapades som ett 'politiskt instrument' för ett antal bonderörelser. Men det har också ställts inför nya problem.

Under början av 2000-talet gick en våg av radikalisering och folklig organisering genom Bolivia. Det började med vattenkriget år 2000 i Cochabamba, där det multinationella vattenbolaget Bechtel drevs ut, och kulminerade i gaskriget 2003 där tiotals människor dödades i protester mot försäljningen av Bolivias naturgasreserver. MAS, med en radikal ideologi som blandade indianfilosofi, marxism och ekonomisk nationalism, kunde för varje val registrera allt högre röstsiffror och etablerade sig som den tveklöst största vänsterkraften i boliviansk politik. Toppen nåddes i 2002 års presidentval, där Evo Morales fick över 20 procent av rösterna. I lokalvalen 2004 låg man kvar på ungefär samma röstandel räknat över hela landet.

Protesterna mot gasförsäljningen tvingade dåvarande presidenten Gonzalo Sanches de Losada att fly ur landet. Under det närmast följande året gav MAS sedan 'kritiskt stöd' till hans efterträdare, tidigare vicepresidenten Carlos Mesa. Men den nye presidenten visade sig snart obenägen att infria de löften han gett direkt efter upproret. Han

accepterade IMFs krav på fortsatta nedskärningar i den offentliga sektorn. Han skrev även kontrakt om en ny, 'solidarisk' gasexport till Argentina, där gasen såldes som billig, oförädlad råvara och vinsten tillföll det multinationella energibolaget Repsol - precis den typ av affärer som upproret riktat sig mot. Han medgav immunitet för USA-trupper på boliviansk mark, delade inte ut oanvänd jord till jordlösa, och fortsatte med rensningen av

kokaodlingar.

I den folkomröstning om gaspolitiken som hölls den 18 juli 2004 kunde Mesa formulera frågorna och, med hjälp av en påkostad publicitetskampanj, få ett resultat som kunde uppfattas som ett godkännande av regeringslinjen. Dock hade han tvingats lova att intäkterna från gasen skulle delas lika mellan energibolagen och bolivianska staten.

I Mesas egen tolkning innebar detta att energibolagen skulle betala 18 procent royalties och 32 procent skatt. MAS observerade dock att bolagen hittills visat sig vara experter på att undvika att betala skatter och att förslaget snarare motsvarade att 20-25 procent av gasintäkterna skulle hamna hos staten. I stället drev partiet kravet på 50 procent royalties rakt av. Denna fråga tvingade fram en slutlig brytning med Mesa; MAS tog till en mer konfrontativ strategi med vägblockader och allianser med radikalare grupper som indianpartiet MIP och fackföreningen COB.

Men man hade svårt att nå ut till allmänheten vad striden egentligen handlade om, givet motståndarens enorma övertag i kommunikationsmedel. Vägblockaderna väckte irritation hos delar av befolkningen, och Mesa kunde dra ihop stöddemonstrationer som gynnade honom själv. Resultatet ser hittills ut att bli närmast oavggjort; parlamentet har röstat fram en ny gaslag som utgör en kompromiss mellan MAS och regeringens förslag. Men fortfarande återstår många politiska och juridiska turer innan frågan är slutbehandlad.

I dag står MAS inför en delvis ny situation, som samtidigt har paralleller i många andra latinamerikanska länder. I Bolivia, liksom i exempelvis Argentina, har öppet nyliberala och repressiva regeringar ersatts av en försiktigare generation politiker, som tagit upp folkrörelsernas anti-nyliberala teman. Det är politiker som hellre utnyttjar statens överlägsna propagandaresurser än dess våldsapparat, vilket kan vara svårare för rörelserna att bemöta. De

riskerar att isoleras som marginella radikaler och bråkmakare.

En väg är då att samarbeta och förhandla med makten och försöka vrida den i rätt riktning. MAS dåliga erfarenheter av denna strategi liknar den som indian- och bonderörelsen CONAIE i Ecuador hade, när man först ingick allians med, och senare tvingades bryta med presidenten Lucio Gutierrez. I båda fallen visade sig rörelserna oförmögna att förändra politikens grundläggande innehåll. Och i båda fallen skadade de misslyckade samarbetena deras trovärdighet. Trots allt utgör MAS fortfarande Latinamerikas största radikala vänsterparti, och Bolivias folkrörelser är fortfarande kontinentens starkaste och mest välorganiserade. Om de lyckas hitta nyckeln till att hantera dessa nya problem, kan de komma att fungera som vägvisare för det folkliga motståndet även i andra länder.