Jenny Wilson är visserligen även medlem i poporkestern First floor power, men gör nu solodebut med albumet Love and youth, och det på kollegorna i The Knifes bolag Rabid records.

Det är något glamouröst och lite storslaget över Love and Youth. Precis som hos First floor power tar låtarna oftast en annan väg än den förväntade, de börjar i en ände och vecklar ut sig i en helt annan riktning. Det är svårt att inte ryckas med av de programmerade trummorna, de många sångpåläggen och lager av gitarrer och synthar. Det är med respektlös lekfullhet som Wilson skapar melodier av ettriga pianoslingor och nerviga gitarrer.

Samtidigt rör sig texterna mer mot vardagsrealism; tillbaka till skolåren med en strävan efter att passa in, hitta en kille att bli kär i eller bara längta sig bort och i väg. Eller som i den reggea-disco-doftande Bitter?No I just love to complain, där mötet med en cynisk skivindustri målas upp: 'You know youre here to entertain? You look good girl, but I can hear no refrain.'

Love and youth är verkligen en befriande mix av allt från åttiotals-pop, disco och Kate Bush egensinniga ljudlandskap. Men slutresultatet är onekligen väldigt mycket Jenny Wilson. Hon lyckas hitta ett alldeles eget tonläge bland alla referenser. Hennes röst tar mycket plats och är växlande klar, skev nervös och påträngande. Det är svårt att inte dra paralleller till Karin Dreijer i The Knife, som också utmanat den traditionellt vackra kvinnliga sången med sitt förvrängande och lekfulla röstexprimenterande.

Det skall bli spännande att höra vad Wilson gör av detta material live, det blir säkert mer utmanande än insmickrande.