Erik Wijk verkar inte ha några problem med råttor i sina förråd även om tiden som går och tar med sig våra minnen är en utgångspunkt i hans senaste bok, Allting har hänt (Ordfront). Det är en samling charmiga korta berättelser och betraktelser som börjar med en kartong efterlämnade papper från en släkting som tynat bort i tbc. Ett övergripande tema är hur man ska leva sitt liv (korta, tro inget annat) även om politiken aldrig är långt borta. I likhet med Strindberg är Wijk en social bastard och det råder inget tvivel om att hans sympatier finns hos 'människor utan frisyr och bankkonton men med bultande hjärta och oroliga blickar'. Erik Wijk är en stilkonstnär. Ytterst få svenska författare kan skriva politiska artiklar som samtidigt är ruggigt bra prosapoem.

Han är en röd Lars Gyllensten, en Jan Myrdal med både själsliv och ödmjukhet men samtidigt alltid 100 procent Wijk. Naturligtvis har han inget revolutionerande nytt att säga om livet men det är inte heller Wijks ambition. Boken innehåller 'inte några grandiosa slutord från dödbädden utan provisoriska slutsatser och lösa bagateller skrivna på färden.'

Men vilka bagateller! Jag ställer in Allting har hänt högst upp i bokhyllan, långt in i arbetsrummet, långt från alla råttor. Det finns utrymme bredvid Lars Gyllenstens Kistbrev och Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell. Det känns som en självklar plats.