Jag kom till Jazzholmen först när det var dags för Sonik Mechatronik Arkestra med Daniel Boyacioglu. De första dropparna började falla men vad f-n gör det när den svenska elitmonsterblås-septetten riste på skuldrorna och med självklar pondus pumpade ut den mest omtumlande ljudmatta som bretts ut över holmen i mannaminne! Jag fann mig själv lyckligt fångrinande några meter från scenen där fyra tunga blåsare med elektrifierade bleck av olika slag, till synes obesvärat brölade, kved, råmade och tjöt vildsinta improvisationer och massiva harmonier över en bergfast rytmsektion. Tungt är bara förnamnet. Efter solona var Rusk-träsk, Kullhammar et consorties svettiga som åttahundrameterslöpare, men tillfredsställt leende. Att Daniel Boyacioglu gästspelade med sin ursinniga verbala attack på de krafter som avväpnar honom genom sina applåder kändes helt följdriktigt. En mycket värdefull farlig timme.

Så kom då torsdagskvällens publikmagnet - Timbuktu/Damn. Ganska långt från en puritansk definition av jazz, men sådan är nu en gång verkligheten - en renodlad jazzfestival vore ekonomiskt självmord. För mig har Timbuktu hittills framstått som en hygglig men ofarlig kille som gör snäll underhållnings-pop-hip-hop för en ung nöjessugen krogen-party-pilsner-publik. På Skeppsholmen kom mina fördomar att rämna rejält. Här framträdde en kille med stort hjärta och engagemang och en uppriktig vilja att predika livsbejakande hopp och glädje fritt från gnäll och missmod. Allt till ett proffsigt tajt gungande niomannaband. Jag inkluderar Damn i alla lovord. Scenisk närvaro och distanslös publikkontakt fick mig att nynna 'De årnar säj' hela vägen hem i Stockholmsnatten.

Fredagen började för min del med Christian Walz. Det är sällan roligt att känna sig egal, likgiltig. Det är dock det som ligger närmast tillhands inför Walz. Bra musik, och bra musikanter, använder tystnaden, pausen, som ett element och instrument i musiken - en andhämtning för eftertanke eller för att skapa förväntan. Hos mindre bra musik, och mindre bra musikanter, blir tystnaden en dånande tomhet som obönhörligt avslöjar bristen på äkta talang. Trots ivrigt trakterande av instrumenten och idogt skuttande och poserande av frontmannen förblev intrycket en ihåligt klanglös bagatell.

Nästa artist, fredagskvällens biljettspruta Robyn, hade allt som Walz saknade. Kontrasten var obarmhärtig. Tre musiker och en sångerska målade med små medel ett ljudens känslolandskap fullt av bilder. Robyn är synbart tillfreds med sin nya situation där hon har full kontroll över sitt konstnärskap. Len och rivig, mogen och marylin-monroe-lolitig viskar, väser, leker och smeker hon fram sina geniala poplåtar och ger dem en innebörd långt över ordens egentliga. Be mine som 50-talspastisch eller som ensamt hjärta vid bristningsgränsen, allt låter lika trovärdigt. En världsartist med ett band lika tätt som skånsk dimma gnistrande av musikaliskt självförtroende.

Blacknuss avslutade kvällen med sin sympatiska nu-jävlar-ska-vi-ha-party-inställning. Med diverse gäster som Titiyo, Lisa Nilsson och Eagle-Eye Cherry, båda överraskande utvecklade i sitt artisteri, slösade bandet med en degel full av ösig soul, jazz, hip-hop och funk. Musik att dansa skallen av sig till. Lite stillsamt i Himlen runt hörnet, men bara tillfälligt. Titiyo med strävt dekadent riv i stämman och Eagle-Eye yvigt gestikulerande och ägande scenen piskade upp publiken, som tappert trotsade det råa vädret, till allsång.

Slutligen lördagskvällen. Jag hann med några nummer av festivalens husband Blue House Jazz Orchestra, och den traditionella storbands-jazzen, med skyddsandar som Count Basie och Duke Ellington, fick äntligen ta plats. Trots att det var bandets andra spelning någonsin svängde man ihop en högst kompetent guidning i smokingjazzens kultiverade landskap.

Därefter inledde festivalens stålfarfar Toots Thielemans (82 år) sin och kollegernas spelning, projektet A Tribute to the Montmartre. De har föresatt sig att återskapa atmosfären hos den legendariska köpenhamnska klubben Montmartre som i årtionden var Skandinaviens jazz-högborg. Alla de stora har spelat där, många av dem under längre tids vistelse eller rent av bosättning i Danmark. Exempelvis var Dexter Gordon klubbens banérförare i många år.

Spelningen varvade munspels- och violinvirtuositet med rökig saxofonblues och väna visor i Monica Zätas anda. Väldigt polerat men med högstämd småputtrig humor. Wahwah-violin är dock, i rätta händer bara så jäkla härligt - och sådana händer har Didier Lockwood. Johnny Griffin däremot var direkt nedlåtande mot publiken i sina kommentarer. En liten dryg manlig stordiva med hybris - huh. Bra saxblues förlät honom bara delvis. Lisa Nilsson gästade och visade ytterligare en sida, den eleganta jazzdamen. Och det med den hedern.

Sist ut var det kubanska neo-son-kultbandet Los Van Van. Arton pers på scen och sprudlande modern smäktande salsa, rumba och son uppblandat med modern latinodansmusik i furiöst tempo. Efterlängtade och gudaförklarade av den lilla kubanska kolonin i Sverige som, ung som gammal, klängde hämningslöst på scenstaketet och skrek ut sitt jubel över hemmaidolerna. Mäktigt, men personligen skulle jag hellre sett och hört något av de mästerliga originalen som fått en nya karriärer i kölvattnet efter Ry Cooders Buena Vista Social Club.

Efter fem dagar fullmatade med allehanda musik är det svårt att sammanfatta festivalen. Kanske räcker det med att säga tack för all bra musik - och krydda gärna med lite mer av all jazz i världsklass som i år inte kom längre norrut än Köpenhamn.