Redan en hastig titt längs flaggorna på taket till Palazzo del Cinema i Venedig kunde leda till några viktiga slutsatser kring årets filmfestival men också kring dagens filmindustri: frånvaron av en svensk flagga antydde till exempel att Sverige inte heller i år var representerat vid detta legendariska filmevenemang (något som är minst sagt anmärkningsvärt när vi nu nalkas en av de mest premiärtäta svenska biohöstarna i mannaminne).

Med detta sagt, vajade de asiatiska flaggorna än stoltare över festivallägret, framför allt från de tre filmstormakterna Japan, Korea och Kina.

För första gången någonsin både invigdes och avslutades festivalen med kinesiska filmer - öppningsfilmen förra onsdagen var legendaren Tsui Harks återkomst till bioduken med svärdsvingaräventyret Seven swords och avslutningsfilmen hette Perhaps love, regisserad av Hong Kong-giganten Peter Ho-Sun Chan. Två av de därutöver mest givna festivalhöjdpunkterna var japanen Takeshi Kitanos bländande metafilm Takeshis" (som

föregicks av idelt hemlighetsmakeri, då festivalledning-en inte fick gå ut med någon förhandsinformation om filmen, inte ens titel el-ler regissörs-namn) samt framför allt den briljanta Sympathy for lady vengeance av Park Chan-Wook, med vilken han avslutade sin fenomenala våldstrilogi som föregåtts av Hämnarens resa och Oldboy.

Många skulle nog hålla med mig om att Sympathy for lady vengeance skulle vara den mest förtjänta vinnaren av årets guldlejon för bästa film.

Dessutom insisterade festivalchefen Marco Mueller, som själv pratar flytande kantonesiska och mandarin, på en retrospektiv festivalsektion vid namn The secret history of the asient cinema som både innehöll kinesiska b-filmer och mindre kända japanska klassiker av mästare som Kenji Mizoguchi och Mikio Naruse.

För att inte glömma att anime-legenden Hayao Miyazaki (snart bioaktuell i Sverige med fjolårets Venedig-bidrag Det levande slottet) tilldelades ett guldlejon för sin karriärinsats.

Samtidigt som det asiatiska filmfältet inte lämnade mycket övrigt att önska så var flera andra kontinenter inte representerade i Venedig. Inte heller gjorde den senaste europeiska filmen något imponerande intryck: alster som Manoel de Oliveiras mystiska Espelho magico, franska pretentionen Gabrielle med Isabelle Huppert i titelrollen och italienska såpavarningen I giorni dell" abbandono hade nog ingen saknat om de förblivit ogjorda.

Istället var det amerikansk film som bjöd på några av sina starkaste kort. I skrivande stund har festivalpriserna förvisso ännu inte delats ut men bland de filmer som ligger nära det prestigefyllda guldlejonet finns till exempel George Clooneys andra regiuppdrag Goodnight and good luck om McCarthy-erans kränkta yttrandefrihet i USA och Abel Ferraras komplexa och stjärnspäckade trosdrama Mary om inspelningen av en kontroversiell Jesus-film.

Utanför tävlingssektionen fanns inte bara Hollywood utan även lite mer alternativa amerikanska filmer representerade, däribland Steven Soderberghs mordhistoria Bubble, Elisabethtown som skulle kunna beskrivas som lite av en ny Garden state, denna gång med Orlando Bloom, Kirsten Dunst och Susan Sarandon i rollistan, och Tim Burtons animerade Corpse bride som i bästa Nightmare Before Christmas-tradition berättar en mörk historia för både stora och små.

Något otippat bjöds det även på medioker amerikansk rysarskräck i filmerna The excorsism of Emily Rose och Fragile. Festivalnamnet på allas läppar var annars Heath Ledger som medverkade i tre av festivalens största produktioner: Terry Gilliams bildfyrverkeri till sagoäventyr Bröderna Grimm, Ang Lees nya alster Brokeback mountain och inte minst Disney-koncernens (!) svulstiga Casanova i regi av Lasse Hallström, med unge herr Ledger i titelrollen. Som helhet betraktat rymde årets filmfestival i Venedig betydligt färre filmer än föregående år, något som inte enbart vittnade om ett gyllene urval utan dessvärre också om en betydande ojämnhet när det gäller filmernas kvalitet.

Kanske summeras festivaluttrycket bäst av den internationellt producerade episodfilmen All the invisible children som visades tidigt under festivalen och där några av världens främsta filmregissörer (däribland Spike Lee, Ridley Scott, John Woo och Emir Kusturica) gestaltade barns leverne runtom på vår jord - en film som genom hemskheterna lyckas förmedla både hopp och förtröstan.

En del av historierna - och inte minst bilderna - griper tag och kommer kanske aldrig att försvinna från min näthinna, andra föräras inte ens med ett minne.

Så fångas flyktigheten och försvinner under Markuslejonets vingar.