Hon är en av tolv konstnärer som är inbjudna till den tredje upplagan av Göteborgs Internationella Konstbiennal som pågår just nu. Sara Arrhenius som ansvarar för utställningen har velat väcka frågor som rör hur vi förmedlar och uppfattar verklighet. De senaste åren har en tydlig trend visat sig, nämligen ett allt starkare intresse för att dokumentera verkligheten. Detta märks såväl i samtidskonsten som i populärkulturen där reality-TV har invaderat rutan. Men ambitionen har inte varit att göra en utställning som visar upp det dokumentära inslaget i samtidskonsten. Istället vill Sara Arrhenius att biennalen ska vara ett forum för att undersöka varför den dokumentära traditionen är så stark i vår bildkultur. Varför är vi så besatta av verklighet? Och vilka berättelser ryms inte i den traditionen?

Konstnärerna förhåller sig till problematiken på olika sätt. Ann Lislegaard visar hur man med gestaltningsformen, kombinationen av ljus och ljud, kan få betraktaren att skapa mentala representationer. Ett annat sätt att skapa verklighet är genom att använda en speciell berättarform. Runa Islam framhåller att alla försök att gestalta verkligheten innebär en konstruktion eftersom även dokumentären använder sig av en berättarform. Hon har dokumenterat en grupp rickshaförare i Dacka i en iscensatt situation där kamerarörelserna tillsammans med frånvaron av ljud bidrar till att skapa berättelsen. En berättelse om en annan bild av Dacka än den som brukar visas upp. De långsamma, svepande panoreringarna som rör sig successivt från översiktsbild till avslöjande närbild gör att det känns som att bevittna en långsam och poetisk skiktröntgen av ett fördolt område i stadens själ.

När jag ser Miriam Bäckströms video Rebecka, där skådespelerskan Rebecka Hemse intervjuas, slås jag av hur jag uppehåller mig vid att försöka utläsa om det är personen eller skådespelerskan som intervjuas. Kanske glider rollerna stundtals in i varandra. Miriam Bäckström leker med vår uppfattning om vad som är verklighet och menar att även det iscensatta är verklighet eftersom det ju är något som existerar. Christian Andersson gäckar också våra sinnen med sina två stolar. Till att börja med är den vänstra stolen vit och den högra svart. Efter några minuter har stolarna bytt färg med varandra utan någon synbar anledning. Magi och trolldom eller en tillfällig synrubbning hos undertecknad? Nej, men en sinnrik konstruktion. Hur det fungerar? Gå dit och fråga vakten som står bredvid. Det gjorde jag.

Sara Arrhenius har medvetet valt att skapa en biennal i mindre skala. Hon ville gå emot en utveckling som präglas av arrangemang som blir allt mer storslagna, och istället försöka göra en utställning som lockar av andra orsaker än sin storlek och mängd av konstnärer. Valet av ett mindre format handlade mer om innehåll än om ekonomi understryker hon. Detta ställningstagande är tilltalande och har fungerat bra. Den inledande frågan om varför vi är så fascinerade av verklighet är intressant ur flera aspekter. Men den hänger fortfarande kvar i luften. Mitt samlade intryck är att verken snarare behandlar frågor om hur vi på olika sätt konstruerar verklighet. Det är också intressant. Flera av konstnärerna lyckas utmana betraktaren till en dialog kring denna frågeställning. Andra stannar vid att göra ett konstaterande. Men som helhet är årets biennal absolut värd ett besök.