Har du köpt något amerikanskt på sistone? Bortsett från filmer, musik och dataprogram som i allt högre grad laddas ner gratis från nätet är det inte så troligt. Numera gör inte ens amerikanerna det.

Trots att jag bor i New York är bara maten jag köper från USA. Min hyrbil är tysk, färddatorn i den japansk, handdatorn koreansk, kläderna kinesiska och när jag ska köpa ett vykort visar det sig att jag kan välja mellan dem som är tryckta i Kanada eller Frankrike.

Till och med tjänsterna köps nu i allt högre utsträckning från utlandet. Ringer jag datasupporten svarar man i Indien, mitt telefonbolags fakturaavdelning finns i Filippinerna och när jag ringer efter en flygbiljett svarar man i Kanada. Där spelas även många populära amerikanska tv-serier in, som Stargate. Många börsbolag lägger också numera utan att tveka ut både bokföring, forskning och utveckling till Indien.

Det vore inte mycket att tala om ifall man koncentrerade sig på att tillverka mer avancerade och dyra prylar, men så är det inte längre. Från att ha haft ett stort överskott i handeln med högteknologi har man nu ett stort underskott. Exporten av skrot och avfall har däremot ökat med 135 procent sedan 1999. Förra året importerade amerikanerna för 660 miljarder dollar mer än man exporterade. Exporten täckte faktiskt bara 50 procent av importen. Importen har ökat så våldsamt att hamnarna på västkusten inte klarar av att ta emot alla båtar. De kommer fullastade och avgår ofta tomma.

På nittiotalet täcktes underskotten genom att utlänningar köpte aktier, men amerikanska bolag har förlorat mycket av sin lockelse. Nu lånar man istället. Den största amerikanska exportprodukten är obligationer.

Många debattörer tycks på fullt allvar mena att det här underskottet inte är så allvarligt. De pekar på att tillväxten är högre än i Europa och på att importen bara är en mindre del av en BNP på runt 10 500 miljarder dollar. Men hur många skulle stå fast vid det om det handlade om Sverige? Om den svenska handelsbalansen såg ut som den amerikanska (och ett överskott som motsvarar sex procent av BNP förvandlades till ett lika stort underskott) skulle vår export behöva minska med runt 300 miljarder kronor.

'Den amerikanska drömmen kan bli vår' menade Svenskt Näringsliv för en tid sedan. 'För varje år rycker de ifrån.' Men vart Amerika är på väg preciserar de inte. Mycket tyder på att det bär brant utför.

Den enda orsaken till att USA ännu så länge kunnat leva med sådana stora obalanser i ekonomin är att dollarn är världens reserv och referensvaluta. Det ger USA enorma fördelar.

Av världens valutareserver är två tredjedelar i dollar (eller 1 500 av 2 000 miljarder dollar). Det innebär att USA får räntefria lån av centralbanker runt om i världen. Och av de 500 miljarder dollar som finns i sedlar cirkulerar 50-70 procent (250-350 miljarder) utanför USA. Det är nästan som att ha fri tillgång till banken när man spelat monopol. Räntevinsterna tillfaller amerikanerna men inflationen delar vi på.

En annan fördel USA har är att oljepriset (och priserna på många andra råvaror) sätts i dollar, så amerikanska bolag behöver inte oroa sig för valutakursförändringar och belastas aldrig med växlingskostnader. Under sådana förhållanden är det naturligtvis inte svårt att upprätthålla en hög tillväxt.

Att USA kunde göra sin valuta till hela världens hänger samman med att man blev världens största industrination ungefär samtidigt som Europa gick försvagat och härjat ur två världskrig.

Men sedan dess har mycket förändrats. USA:s del av världsekonomin har minskat och Europas ökat. Trots att de enorma fördelar dollarn ger amerikanerna är USA i dag varken längre nettoexportör av kapital eller nyttigheter. Tvärtom har man ända sedan Vietnamkrigets dagar dragit på sig ett växande underskott i utrikeshandeln, vilket man finansierar med lån som ställs i dollar.

För det exportberoende Kina och Japan är det naturligt att man vill förlänga den amerikanska köpfesten så länge som möjligt. I dag upprätthålls dollarns värde med konstgjord andning av Japans och Kinas centralbanker som hittills inte skytt några kostnader och risker för att skydda sin export. Men i längden är det ohållbart. Inte minst som lånen nu också finansierar en ockupation av Irak som går emot de flesta långivarnas ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen.

För oss européer finns det mycket att vinna på att det hela slutar brutalt. När dollarn kollapsar är det enda trovärdiga alternativet euron. EU skulle visserligen drabbas av minskad export till USA men när euron tar över rollen som världens reserv och referensvaluta ger det också enorma privilegier. Dessutom kan man se den minskade USA-exporten som ett tillfälle: alla dessa miljarder som EU köper amerikanska statsobligationer för kommer att kunna gå till investeringar och konsumtion i Europa.

Dollarkollapsen kommer också att ge europeiska företag andra fördelar. En del amerikanska företags konkurrenskraft kommer visserligen att stärkas, men Europa kommer att kunna rycka åt sig initiativet på flera högteknologiska marknader. En stor del av USA:s högteknologiska export är beroende av Washingtons politiska beslut och makt. Det gäller inte bara militärt materiel utan även civila satelliter och stora civila flygplan. När Turkiet väljer att köpa både Boeing och Airbus, Sydkorea fastnar för amerikanska satelliter istället för franska eller Finland ratar Jas för F16 ligger det en stor del politik bakom besluten.

Nu när hotet från östblocket i stort sett är borta, liksom den amerikanska ekonomins överlägsenhet, är det i hög grad dollarns ställning i det internationella betalningssystemet som upprätthåller USA:s politiska makt. Här finns det självförstärkande cirkulära orsakssamband mellan den politiska, militära och finansiella makten.

Men det är inte bara tillståndet i den amerikanska ekonomin som talar för att dollarns tid håller på att ta slut. Det finns till exempel ingen rimlig anledning för de flesta oljeproducerande länderna att sälja i dollar när EU är deras största kund. Det hade varit en sak om dollarn varit stark, men när nu länderna i Mellanöstern dessutom handlar mer i EU än USA framstår dollarns ställning på oljemarknaden som allt mer absurd.

Den politiska situationen talar inte heller till dollarns fördel. När USA behövdes militärt hade Europa ett skäl att tolerera dollarns imperiella position men i dag har man blivit den främsta källan till internationell instabilitet. Framför allt i de oljeproducerande delarna av världen. Varken Iran, Ryssland, Libyen eller Venezuela kan ju beskyllas för att ha anledning att vilja subventionera den amerikanska ekonomin genom att hålla fast vid dollarn.

Ett skäl till att Bush var så angelägen om att slå till mot Irak var att Saddam Hussein gick över till att sälja den irakiska oljan i euro. Saddams beslut var förmodligen politiskt motiverat (liksom när Castro nyligen förbjöd dollarn på Kuba) men med en allt svagare dollar visade det sig vara ett mycket lönsamt beslut för Irak. Med Saddam ur vägen har USA i alla fall tillfälligt kunnat byta tillbaka till dollarn igen.

Slutet på dollarns dominans kommer också att tvinga fram en kraftig bantning av den amerikanska krigsapparaten och de militära underrättelsetjänsterna som ofta spionerar på europeiska företag. EU, Kina och Japan kommer i praktiken att få veto mot kostsamma amerikanska militäräventyr. I en ekonomisk konfrontation kommer USA inte att kunna ignorera dessa länder som man gjort i FN:s säkerhetsråd.

Förmodligen finns det även enorma miljöfördelar av att euron detroniserar dollarn. I dag konsumerar amerikanerna dubbelt så mycket olja per capita som européerna, men utan tillgång till obegränsade krediter skulle de tvingas minska konsumtionen och införa energisparande teknik.

Sist men inte minst skulle en krasch för dollarn innebära en lättnad för många skuldsatta länder. Dels för att deras lån i högre grad än exportintäkterna är i dollar, dels för att de i dag tvingas betala en onödigt hög ränta för att USA suger åt sig en stor del av världens kapital.

Ända sedan de Gaulles tid har Frankrike fört ett mer eller mindre tyst krig mot dollarn. Inte av känslomässiga skäl utan för att det ligger i Frankrikes kommersiella intressen. Länder har inga vänner, de har bara intressen, sa de Gaulle.

Vänstern har i det närmaste lagt beslag på antiamerikanismen i större delen av Europa, men det finns goda amoraliska skäl för den europeiska högern att tillämpa en praktisk antiamerikanism.

Dollarns ställning har varit både en tillgång och belastning för den amerikanska ekonomin. Man har kunnat köpa utan att betala eller ge utan att ta, som någon formulerade det. Ingen amerikansk president har behövt bekymra sig för underskott i budgeten eller handeln med utlandet. Carter som bara talade om behovet av åtstramningar och balansordning på utrikesaffärerna straffades för det genom att inte återväljas.

Även om USA aldrig tvekat att stimulera sin egen ekonomi har man varit noga med att se till att världens fattigaste länder håller sig med ett sparandeöverskott som slutar som en dollarreserv i deras centralbanker eller direkta investeringar i USA. De som struntat i hur Washington lärt och istället härmat hur de levt har förts tillbaka på den rätta vägen genom USA-kontrollerade organisationer som IMF och Världsbanken. Men trots att detta varit en lysande världsordning för USA har den också lett till att man under årtionde efter årtionde kunnat strunta i att göra något åt sina egna strukturella problem.

Dollarns ställning har gjort det möjligt att stimulera ekonomin på ett sätt som passat den amerikanska överklassens kortsiktiga politiska intressen men som i praktiken bidragit till att avindustrialisera landet.

Att pumpa in pengar i militären (både i form av krig som det i Irak eller de 70 nya vapensystem till en kostnad av minst 1,3 trillioner dollar man tar fram nu) stimulerar visserligen snabbt den inhemska efterfrågan men inte exporten. Skattelättnader åt de allra rikaste leder ofta till ökad import av dyra tyska bilar eller franska viner, investeringar i fastigheter eller börsbubblor.

Det finns heller inget som hindrar att pengarna placeras utomlands. Om man istället stimulerat köpkraften hos den fattigare delen av befolkningen hade en större del av deras utgiftsökningar gått till amerikansktillverkade produkter.

Den missbrukade dollarn har förvandlats från en livlina till en snara för den amerikanska ekonomin.