Ska vi tro professorerna har ideologierna dött – och inte bara en gång. 1966 proklamerades ideologiernas död av den tidens svenske supertyckare Herbert Tingsten. Men bara något år senare kom dementin i form av en ny vänstervåg.

1989 blev Francis Fukuyama världsberömd för sin bok Historiens slut. Mot framtiden ledde nu bara en väg och den hette liberalismen. Tio år senare sprang världens alla nyliberaler in i väggen i Seattle. Världshandelsorganisationen WTO handlingsförlamades och en ny global motståndsrörelse presenterade sig.

Professorerna hade med andra ord litet problem med verklighetskontakten. Närmare marken, där människor lever sina liv, behöll ideologerna sin sprängkraft. Men Kejsaren hade skaffat sig nya kläder.

Den nya globala rörelsen för rättvisa och demokrati är överens om åtminstone två saker. Det ena är att en annan värld är möjlig, det andra att denna vår värld inte är till salu.

Den är en rörelse som förenar sig i motstånd mot den nya liberalismens stupida fundamentalism: att allting kan bli en vara som säljs och köps på en marknad.

Säljs av vem? Av dem som äger.

Köps av vem? Av dem som har pengar.

På fikaraster och vid köksbord pratas det inte så ofta om denna globala rättviserörelse. Professorerna och mediemakten var för övrigt kvicka med att ta fram idiotstämpeln och döma ut oss som huliganer och globaliseringsfiender. Nej, till vardags lever de ideologiska skärmytslingarna i andra ord.

Ett sådant ord, som nästan alla människor tagit i sin mun, är ordet privatisering.

Det kan betyda många saker och är inget särskilt nytt ord. Men under 1980-talet fick det en ny och speciell politisk laddning. Det blev en del av den nya språkdräkt som användes i slaget om demokrati och rättvisa. Privatisering var namnet på nyliberalismen när den landade bland vanligt folk.

Nyliberalism är den ideologi som menar att kapitalismen är som allra bäst när den får sköta sig själv och staten håller tassarna borta. Det var tankar som efter andra världskriget uppfattades som verklighetsfrämmande. Det var då välfärdsstaten låg i sin vagga och John Maynard Keynes idéer om en statligt tyglad kapitalism var självklarheter. Den tidens nyliberaler framstod som ett sällskap av ökenvandrare, långt borta från alla förnuftiga idéers centrum.

Men nyliberalernas tid skulle komma. På 1980-talet erövrade de makten över tankarna inte bara hos den politiska högern utan långt in i så kallade vänsterpartier. De stora internationella affischnamnen var Milton Friedman, Margaret Thatcher och Ronald Reagan.

För nyliberalismens praktiker blev privatiseringsideologin ledfyren när de erövrade och förändrade den politiska terrängen. På sina banderoller välsignade de konkurrensen och kallade dess frukter för valfrihet. Men själva ordet privatisering blev snart ett laddat och rentav fult ord i många offentliga sammanhang – så långt kunde motståndare och kritiker notera en seger.

Nyliberalerna svarade därför med att tona ner sitt prat om privatisering och begränsa ordets innebörd. Följden har blivit att den politiska striden, för och emot nyliberalernas privatiseringsstrategi, också flyttat in i språket.

Nyliberalerna och deras försiktigare anhängare och pragmatiker över hela den politiska skalan ser privatiseringar som något avgränsat: det handlar om att offentliga egendomar blir privata. Det betyder för all del inte att sådana privatiseringar saknar politisk laddning. Inte ens den borgerliga alliansregeringen törs för tillfället driva frågan om att sälja LKAB och Vattenfall till privata ägare.

Men denna begränsning av privatiseringspolitikens innebörd accepteras inte av nyliberalismens kritiker. Vi anser att man måste se privatiseringen av ägandet som en del i en helhet – som ett frontalangrepp på demokrati, välfärd och rättvisa.

Angreppet börjar ofta med att statens, landstingens och kommunernas finanser undermineras genom underskott, skulder och intäktsminskningar. Våra resurser för gemensamma åtaganden och omfördelning minskar. Pengar och makt flyttas – offentliga tillgångar blir enskildas rikedomar.

Den fortsatta vägen till privat makt och direkt ägande över egendomar och organisationer går genom en rad olika förändringar och ingrepp. Offentliga verksamheter blir offentligägda bolag med begränsad insyn. Offentlig verksamhet läggs ut på entreprenad med försämringar i trygghet och anställningsvillkor. Verksamheter avregleras och blir inte sällan dyrare att använda. Skattemedel används till kundval där till exempel skolpengen omvandlas till miljonvinster för ägare av privata skolor.

Inte heller verksamhet som blir kvar i offentlig ägo kan freda sig mot den nyliberala ideologin. De blir präglade av det kommersiella tankegodset. På biblioteken börjar man kalla låntagarna för kunder. Det statliga Vattenfall blir lika girigt och miljöförstörande som ett privatkapitalistiskt multinationellt bolag. På skolor och universitet blir rektorerna ett slags bokhållare som ska marknadsföra verksamheten och få den att ”gå runt”. Licensfinansierade Sveriges Television börjar alltmer likna de kommersiella bolagen.

Och hur ska vi ha det med vatten? 1992 ”bestämde” världens eliter på en konferens i Dublin att vatten är en ekonomisk nyttighet. I avsnittet om vatten i dokumentet från FN:s miljökonferens i Rio senare samma år nämns ordet ekonomisk och andra ord som börjar på ekonom hela 57 gånger. Ordet rättighet förekommer inte i avsnittet. Det tycks alltså som om FN, precis som professorer som förklarar att ideologierna är döda, har litet problem med verklighetskontakten. För naturligtvis kan inga människor på någon konferens i världen bestämma att vatten är en ekonomisk nyttighet.

Vatten är ingen vara. Vatten är ingen privatsak.

Vatten är liv. b

5 Texten är ett utdrag ur skriften Vatten är ingen privatsak! av Lasse Karlsson, utgiven februari 2008 av Nätverket för gemensam välfärd, som arbetar för att välfärdstjänster ska betraktas som mänskliga rättigheter och inte som varor på en marknad.