Det här är ingen kunskapshat-ande text, inget ungarna-behöver-bara-lära-sig-jobba-rop. Inte alls. Jag tror verkligen att vi behöver lära oss lära, att vi alla kräver att bli sedda i vårt sökande efter kunskap om oss själva och världen och att vi söker bekräftelse för vår förhoppning att vi kanske ändå räcker till, att vi duger.

Att inte föräldrar alltid kan ge vad ett barn behöver är tragiskt men självklart. Skolan skulle därför kunna vara den plats dit barnen kan gå för att få utrymme och hjälp att lära, där de blir sedda, stöttade och en del av ett sammanhang. Men har skolan någonsin förmått vara vad barnen behöver? Om inte; hur skulle den kunna finnas för barnen nu, när organisationen trim-mas för att få rum i en allt stramare budget och pedagogiken marknadsanpassas? Allt medan barnen faller likt höstlöv genom neddragningarnas folkhemshöst.

Den ryske 1800-talsförfattaren och anarkisten Pjotr Kropotkin fun-derar i sitt memoarverk En anarkists minnen om skolan. Kropotkin minns hur han och hans kamrater vetenskapligt konstruerade en skalenlig modellförsvarsanläggning av en jordhög utanför skolan. Lärarna skäller på de unga männen som fått sina kläder nedsmorda, som vore de små barn, och ser snabbt till att få deras skapelse bortfraktad.

Men Kropotkin och de andra var stolta och glada, han fortsätter:

'Jag nämner detta för att visa hur barn och ynglingar längtar efter att få omsätta sina teoretiska lärdomar i praktiken och hur enfaldiga de lärare är som inte fattar vilken hjälp de kunde ha av en sådan verksamhet när det gäller att bibringa eleverna en klar uppfattning om det som de lär sig i klassrummet. I vår skola var hela undervisningen inriktad på att utbilda oss i krigets konst, men vi skulle ha arbetat med samma entusiasm på att bygga en järnväg eller ett hus av stockar eller med att odla en trädgård eller en åker. Men denna barns och ungdomars längtan efter verkligt arbete utnyttjas inte, helt enkelt därför att vår uppfattning om skolan fortfarande grundar sig på den medeltida skolastiken, det medeltida klostret!'

Trots att texten är mer än hundra

år gammal, och att militärskolor för överklassens barn inte längre existerar, är Kropotkins kritik av skolan kanske än mer aktuell i dag. Med den skillnaden att många av dagens barn inte heller lär sig något i klassrummet.

Tyvärr har undervisningen ofta förvandlats till ett rent tidsfördriv. Kunskapssökandet har ersatts av betygsjakt och/eller meningslöst tomma timmar. Till råga på eländet har många skolor förvandlats till ett slag krigszoner där några starka tagit makten och utsätter de andra för sitt godtyckliga våld och förakt.

Hur var det själv, hur var det för dina vänner? För många var skolan ett helvete, en bisarr prövning det gällde att försöka överleva. För andra var skolan inget, men ändå okej eftersom vännerna fanns där och de var liv och nödvändiga.

Det finns förstås försök. Den franska pedagogen Célestin Freinet till exempel, som utvecklade ett slags arbetets pedagogik, byggd på barnets egna motivation att undersöka sin omvärld för att förstå den. Det finns lärarindivider som försöker, det finns lärarkollektiv och i bland hela skolor som verkligen försöker. Men kanske ligger skolans problem utanför skolan?

Kropotkin menade att skolan sitter fast i sin tradition, att den fortfarande är bortvänd från samhället som om undervisningen aldrig riktigt lämnat klostren.

I vårt västerländska nutida samhälle är däremot många arbetsuppgifter diffusa och svåra att förstå för ett barn. Det har som konsekvens att avståndet mellan de teoretiska kunskaper skolan lär ut och dess uppenbara praktiska betydelse för barnen är betydligt större

än för hundra år sedan. Hur många gånger har inte lärare, lika ihärdigt som förgäves, förklarat nyttan av lektionens innehåll.

Det är inte konstigt att kidsen drömmer om att bli artister och kändisar, 'yrken' de ständigt ser på teve. Därtill kommer kapitalismen som med sitt trollspö förvandlar allt till varor, till ting. Värderingen av dessa saker är kapitalismens hjärta och barnen lär sig snabbt att känna igen dess slag.

Barnens situation är i grund och botten omöjlig. Att försöka lära sig för livet utan att ännu ha blivit insläppt till det där livet som räknas. Och den där dörren öppnas allt senare. Nu är människor ungdomar upp till 26 års ålder, nyss var det normala att vuxenlivet satte igång efter den sexåriga skolan, alltså runt 12-13 år.

Nu spärras dessa barn och ungdomar in i skolor som något slags ålderssegregerade getton. Där förväntas de äga motivation att vilja lära sig sådant de inte ens vet finns, medan deras egna kunskaper inte alls räknas. De som har tur lyckas konstruera sig ett eget sammanhang att finnas i. De andra får sitta där med sina Playstation tills ögonen blöder.

Det betyder förstås att också skolornas situation är lika omöjlig. Ingen skulle vilja sätta sina egna barn i en skola som förvandlade sötnosarna till en sak med prislapp. Skolorna måste låtsas som om de tillhör en annan värld än vår kapitalistiska, men barnen vet att skolan ljuger. Eller som Nina Björk skrev för ett par veckor sedan i DN Kultur: 'Att uppfostra barn till att bli ansvarstagande, hänsynsfulla och generösa i en ekonomi som är slösaktig, hänsynslös och som bygger på konkurrensprincipen är ett totalt schizofrent projekt.'

Samhället får alltså, som det brukar heta, de barn det förtjänar.