En gång om året samlades kvittona in, räknades och byttes ut mot reda pengar: den så kallade återbäringen. När kostnaderna hade dragits fick mormor och morfar tillbaka överskottet. Om varorna var lite dyrare än på andra ställen gjorde det inte så mycket. För naturligtvis var det bättre att betala lite för mycket varje gång de handlade, för att på så sätt vara säkra på att få behålla sin affär. Efteråt fick de ändå tillbaka exakt sin del av vinsten.

Kooperationen ägs av konsumenterna, av oss som handlar där. Kanske undrar någon varför vi ska äga affärer tillsammans? För hundra år sedan var det ingen arbetare som undrade. Handelsbodarna levde högt på de fattigas bekostnad. Då som nu gällde att den som inget har, inte heller får något. Vi som är för unga för att minnas de gamla handlarna kan gå till arbetarlitteraturen och läsa på.

Kooperationen startade som ett radikalt projekt, det fanns till och med mycket radikala tankar inom rörelsen om att enbart sälja varor från arbetarägda företag. På så sätt skulle revolutionen kunna drivas igenom snabbt och fredligt. För om alla som förlorar på det rådande systemet plötsligt skapar sin egen ekonomi, så står kapitalisterna plötsligt där utan kunder. Det är förstås alltid arbetarna som producerar varor, men det är andra som äger produktionsmedlen, som säljer allt och därmed håvar in vinsterna.

Om vi bestämde oss för att kooperationen faktiskt skulle gå in och enbart handla av företag som ägdes av arbetare. Om vi bestämde oss för att enbart handla på kooperationen. Ko-operationen kunde fixa lån för att hjälpa arbetare ta över eller starta egna bagerier, nyponsoppskokerier eller makaronfabriker. Också utomlands. Små ringar på vattnet som snart tsunamilikt skulle kunna krossa den globala kapitalismen. Ett oväntat schackdrag som skulle förvandla de otäcka dinosaurieföretagen till minnen från en annan barbarisk tidsålder.

Så skulle det ha kunnat bli redan då. Men istället ersatte diffusa Medmera-kort och poäng det hederliga återbäringsystemet. Och det var Domus i Umeå som öppnade sina redan äckligt kapitalistiska armar för Mc-Donalds återkomst efter att Umeborna hade bojkottat bort kedjan några år tidigare.

Så varför skulle mormor och morfar fortsätta betala överpris, när de inte längre fick tillbaka något? När allt ändå var samma skit? De valde att helt överge kooperationen, för Ica hade aldrig svikit dem, dit var det lättare att gå.

Formellt är kooperationen fortfarande konsumentägd, det är medlemmarna som styr och bestämmer. Det skulle inte behövas många aktiva för att ta över ledningen och försöka leda kooperationen på rätt köl igen. För det är bra galet att en massa privata företagsjättar ska tjäna pengar på vårt behov av mat.

Är det inte dags att ta tillbaka det som är vårt?