Myndigheternas kletiga påhitt
Oskyldiga, det brukar sägas att barnen alltid är oskyldiga. Det är kanske tanken på barnen som skapat det starka folkliga stödet för idén att låta flyktingfamiljer som varit länge i Sverige få stanna kvar. Särskilt ömmande är de fall där barnen mår dåligt. Nu har Migrationsverket polisanmält ett antal familjer som myndigheten menar vanvårdar sina barn medvetet för att öka sina chanser och slippa bli avvisade. Regeringen smaskar i sig nyheten och menar att det är precis därför de inte låter alla gömda barnfamiljer stanna.
Frågan är vem som bär ansvaret för alla dessa söndertrasade barn i dessa lika trasiga familjer. Är verkligen en polisanmälan det bästa sättet att försöka hjälpa de apatiska barnen?
Vilken förälder skulle medvetet förstöra sitt barn? Ett enkelt svar: Den förälder som själv redan blivit förstörd, på ett eller annat sätt. Apatin är bara ett av många uttryck för flyktingarnas eländiga situation, ett elände som inte börjat i Sverige utan långt tidigare i ett annat land. Varje flyktingfamilj har en lång vandring bakom sig, en vandring som vi förstås borde underlätta. Istället blir gränsen till Sverige, till Schengen allt svårare att ta sig över. De som ändå mot alla odds lyckas ta sig in, vill Migrationsverket helst kasta ut igen.
Om, och jag menar verkligen om, en familj medvetet gör sitt barn illa för att få stanna kvar i Sverige, är det trasiga barnet mindre värt vår omtanke då? Har ett sådant barn verkligen mindre rätt att stanna?
Är de nya schysstare riktlinjerna bara ett smart sätt för staten att frisera siffrorna och lura fram gömda flyktingar? Ett slags illvilligt lotteri som tvingar dem som tvingas hålla sig undan att komma fram och visa upp sina rätta indentiteter. Staten mumlar om gatubarn, att familjer helt enkelt stulit med sig något slags överflödiga barn som de sedan gör väldigt illa för att få stanna. Det låter som något slags onda sagor påhittade av byråkrater som jag aldrig skulle låta komma åt mitt eget barn. Och om, om det mot förmodan skulle vara sant, skulle inte ett sådant barn om någon vara i behov av hjälp?
Bortom alla myndigheternas kletiga påhitt finns det barn. Det vet vi. Både staten och vi. Vem viskar i dessa barns öra: Du behöver bara säga till! Vem finns där, håller handen, blåser på det onda? Kanske barnets familj, kanske någon vän. Men oftast är allt runt barnen lika trasigt som barnen själva. Det tror jag också både vi och staten vet. Borde inte det innebära att vi ska sluta våra vingar om dessa barn, om deras familjer, om oss själva? Borde vi inte sluta se trasiga människor som någonting annat?
