Från tröttsam MTV-estetik till känsliga samtal | Stockholms Fria
Stockholms Fria

Från tröttsam MTV-estetik till känsliga samtal

Förra helgen anordnades återigen filmfestivalen Popcorn och arrangörerna säger själva i programmet att det handlar om 'höstens viktigaste musikhändelse'. Nå, man erbjuder i alla fall så många musikdokumentärer som rimligen kan rymmas på en yta av Mosebackes storlek. Utbudet är brett, från Martin Scorseses mastodontfilm om Bob Dylan, No Direction Home, via hip-hop, country och George Michael till konstmusikkompositörerna John Cage och Arvo Pärt.

Södra Teatern är en av Stockholms trevligaste lokaler även om den något kyliga och dammiga Kägelbanan nog passar bättre i klubbsammanhang än till filmvisning. Festivalen lockar en företrädesvis yngre publik, förmodligen består den av fler musikälskare än cineaster.

Fredagen öppnar på stora scenen med Jeff Buckley: Amazing Grace. Den begåvade sångaren var på väg att spela in sitt andra album när han förolyckades. På bilderna från studion är han kortklippt och påminner ruggigt mycket om James Dean. Buckley berör oundvikligen med sin egen person, men filmen är gjord i den traditionella skola där ett större antal individer en efter annan uttrycker sin beundran, som givetvis är uppriktig, men ter sig fantasilös i sin upprepning.

En film som sätter formen i fokus är svenska Rolling Like a Stone av Magnus Gertten och Stefan Berg; det legendariska bandet som åsyftas spelar mest rollen av gemensam nämnare för fyra människor som befann sig på samma efterfest i Malmö 1965. Fyrtio år senare läser Ola Ström från The Gonks återigen gamla beundrarbrev och Johnny från Namelosers ser fram emot bandets återförening, men ännu mer mot att få träffa sina döttrar. Mona minns hur Brian Jones ville ha henne med till England och Kerstin läser den dagbok hon förde som tonåring, ett tidsdokument fyllt av dans och vackra pojkar. Sentimentalt kanske, men man måste kapitulera inför det känsliga och samtidigt humoristiska handlaget.

Känslor och teknik förenas hos Robert Moog som menar sig kunna känna hur tonerna rör sig genom de elektriska komponenterna i hans berömda syntheziser. Hans Fjellestads film, som heter just Moog, tar tid på sig och låter kameran gå under långa sekvenser där samtal får ta plats.

Vare sig man vill redogöra för en epok, som Made in Sheffield, om det sena 70-talets spirande elektroniska scen med The Human League, Cabaret Voltaire med flera, eller hylla en musiker/innovatör/idol, eller bara för-medla känslan av sex, droger och rock"n"roll, så är det sällan lyckat. Åtminstone är det oerhört uttjatat att använda sig av fladdrande 'MTV-estetik' där diverse celebriteter kläcker ur sig 'oh, he was so crazy!', 'she is so inspiring, I just listened and listened, you know, like...' och så vidare. Man intervjuar till exempel en nära vän till den spejsade klaviaturfurien Bernie Worrell - i filmen Stranger: Bernie Worrell on Earth - säger det mer om honom att få höra just något personligt, utöver att få konstaterat att han har skapat ett eget musikaliskt språk, eller att han är en förbaskat hyvens tjomme?

Om man lyckas fånga en stämning som dröjer sig kvar hos betraktaren, vilket kanske kräver både tystnad och att folk pratar riktigt länge, då kan det bli en film- och musikupplevelse av bestående värde. Men det är klart, smaken är olika och fördelen med Popcorn är nog att de flesta kan hitta något som tilltalar dem.

Fakta: 

Musik/Film

Popcorn 2005
Var: Södra teatern
När: 7-9 oktober

Rekommenderade artiklar

© 2021 Stockholms Fria