Att nyheten borde ha fått mer uppmärksamhet beror inte på att arresteringsordern gällde fem rebelledare i Uganda - det var ganska okontroversiellt - utan för att ordern i sig själv är intressant.

International Criminal Court, ICC, inrättades för tre år sedan och ska vara en permanent domstol för att utreda och döma i fall som rör krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord. Den har kallats den största milstolpen i humanitär rätt sedan Genèvekonventionen och Folkmordskonventionen antogs i början av 1950-talet.

Men sedan domstolen började arbeta på allvar för tre år sedan har det varit ganska tyst. Vi har fått veta att åklagaren började utreda misstänkta krigsbrott i Uganda och i Demokratiska Republiken Kongo. Vi har också fått veta att situationen i Darfur har hamnat på ICC:s bord, efter en omröstning i FN:s säkerhetsråd i våras. Något resultat av utredningarna har där-emot inte blivit officiellt och det har lett till att åklagaren har kritiserats för att vara ineffektiv - kanske rentav feg.

Utåt sett är den vita fasaden på ICC:s dubbelskrapa i Haag blankare än någonsin, men högt uppsatta personer inom organisationen berättar att missnöjet med åklagarens extrema försiktighet växer. På själva åklagarämbetet har det skett en uppdelning i de som ställer upp bakom chefsåklagarens taktik, och de som tycker att arbetet går alldeles för långsamt.

För att ställa bristen på framsteg i relation till något så kan man jämföra med FN:s tribunal för före detta Jugoslavien, som också ligger i Haag. När den förste presidenten där, Antonio Cassese, började arbeta i början av 1990-talet fick han bokstavligt talat börja från noll. Tribunalen saknade en byggnad att vara i, personal, inklusive en åklagare, den saknade till och med stadgar och pengar. Trots det kunde tribunalen leverera sitt första åtal inom ett år och sin första dom inom två år, framför allt tack vare Casseses enträgna och ibland okonventionella arbete. Den nya domstolen ICC har som sagt inte presterat något sådant över huvud taget på tre år.

Att Jugoslavien-tribunalen senare kommit att bli en ganska byråkratisk organisation som kan kritiseras på en rad punkter är i det här sammanhanget en annan historia. Klart är i alla fall att ICC i nuläget tycks sakna de starka pionjärer som tribunalen hade i början, och som vågade välja kontroversiella vägar.

Att ICC:s arresteringsorder inte fick någon uppmärksamhet har möjligen sin naturliga förklaring. Nyheten kom samma dag som tunnelbanan i New York utsattes för ett bombhot och FN:s atomenergiorgan IAEA och dess chef Mohamed El Baradei tilldelades Nobels fredspris. Dessutom kom den inte via domstolen själv utan först från FN:s generalsekreterares sändebud i Kongo och sedan från Ugandas utrikesminister. ICC bekräftade inte uppgifterna förrän en vecka senare, men inte heller då gjorde media någon stor sak av det.

Det hela kan beskrivas som ett stort pr-problem, inte minst i Uganda. Enligt utredningar som bland annat människorättsorganisationen Human Rights Watch har gjort så är misstänksamheten och misstron mot ICC stor bland människor i Uganda. Det beror inte på att de ogillar ICC, utan att de helt enkelt inte begriper vad det handlar om, vem som riskerar åtal och vem som driver på domstolen.

Den bästa vägen framåt för ICC nu vore att så snart som möjligt få igång rättegångar. Eftersom en arresteringsorder på fem rebelledare utfärdats, däribland LRA-ledaren Joseph Kony, så finns naturligtvis också underlaget för att åtala dem. Påbörjade rättegångar vore ett stort propagandasteg framåt för en domstol som fortfarande har en del att bevisa. Nästa stora steg - vilket antagligen kommer att dröja ett bra tag - är när åklagaren väljer att utreda ett fall utan att det är på uppdrag av FN:s säkerhetsråd (fallet Darfur) eller av länderna själva (Uganda och DRC). Först då får vi en riktig värdemätare på vad åklagaren egentligen går för och om det enbart är den humanitära rättens bästa som styr ICC.