Azar är idéhistoriker och han menar att föreställningarna om kulturella skillnader och mångkultur är farliga, att de ofta reproducerar maktförhållanden från kolonialismen.

När GFT träffar honom håller han precis på att avsluta ett bokmanus med titeln Den koloniala bumerangen. Michael Azar menar att det finns en parallell mellan dåtidens tal om raser och dagens tal om olika kulturer.

Lever kolonialismens världsbild fortfarande?

- Det är helt uppenbart att den fortfarande är aktuell i Europa. Men den har omformulerats. I dag handlar det inte om raser och rasbiologi utan om olika kulturer och olika kulturella särdrag. Men när man tittar närmare på indelningen i olika kulturer och hur de värderas så ser man att hierarkin är densamma i dag som under kolonialismen. Den västerländska kulturen står högst och de afrikanska hamnar i botten.

- Vi är väldigt fixerade vid kultur, etnicitet och religion i dag. Hela poängen med denna fixering är att vi vill ha en grund för att dela in människor i klart separerade grupper.

Varför vill vi separera människor på detta sätt?

- Svaret är tämligen enkelt. Det handlar om att skydda vissa gruppers privilegium, vilket alltid är poängen när man delar in människor i olika grupper. Det kan man se genom hela mänsklighetens historia.

- Den avgörande skillnaden mellan dagens situation och den under kolonialismen är att vi numer har stora grupper av människor från de forna kolonierna i Europa, och eftersom rasbegreppet blivit tabu efter det andra världskriget använder man kultur och etnicitet för att hålla dessa grupper på avstånd.

Hur skall vi göra upp med den koloniala världsbilden?

- Ett första steg är att ha en vettig analys. Vi måste fråga oss vilka motsättningar som präglar samtiden och vilka intressen som dirigerar dessa motsättningar. Om man inte har en klar analys så riskerar man bara att komma med lösningar som reproducerar dagens ordning. Jag

är till exempel övertygad om

att mångkulturalism är en sådan lösning som är helt missriktad. Mångkulturalismen vilar på antagandet att kulturer är enhetliga och att det finns en svensk enhetlig kultur som föregår mångkulturen; att det ursprungligen fanns en svensk kultur som var homogen och harmonisk och att det sedan kom hit en massa människor från andra kulturer som rörde till det.

- Men hela den beskrivningen är missvisande. Det har aldrig funnits någon sådan konfliktfri svenskhet. Varje samhälle är en härva av motsättningar: politiska, kulturella, ekonomiska. Även det svenska. Mångkulturalismen döljer att det inte finns någon monokultur genom att erbjuda samhället ett falskt svar på varför det existerar sociala motsättningar.

Vad händer om vi inte börjar rensa

i det här sättet att se på kulturer?

- Redan nu kan man dra paralleller till Tyskland under mellankrigstiden. I dag har vi fått en situation där journalister, forskare och politiker kan ställa frågor som: är muslimer terrorister, går det att integrera muslimer i det svenska samhället och så vidare. Varje gång man ställer en sådan fråga så förutsätter man att det finns kollektiva identiteter, att människor går att klumpa ihop till enhetliga kulturer.

- Det som är allvarligast är att man på detta sätt, redan genom hur man ställer frågan, förutsätter att det finns någonting sådant som ett entydigt vi - den äkta harmoniska svenska monokulturen - och ett dom, de hotande muslimerna. Och då är vi väldigt nära en situation där man förklarar alla samhällsproblem genom att peka ut muslimen som en syndabock.

Finns det ett embryo till förtryck i denna utveckling?

- Jag skulle nog säga att det redan gått längre än så. I dagens Europa är muslimen väldigt misstänkliggjord och stigmatiserad. Det är bara att titta på vilka människor som har svårt att få jobb och bostad så ser man vad som är på väg.

Varför är det så svårt att få uppmärksamhet för de här frågeställningarna?

- Det finns en grundläggande myt i Europa, en myt som överlevt kolonialismens folkmord i Afrika och de båda världskrigens totala barbari, en myt som säger att Europa fortfarande är civilisationens, humanismens och förnuftets exklusiva hemvist. Och det är en farlig myt.

Varför då?

- Dumhet är farligt. Utan kunskap om den koloniala historien kan man inte förstå hur de som en gång drabbats av kolonialismen uppfattar västvärlden.

- Man kan jämföra med USA som blev förvånade när de mötte motstånd i Irak. Det påminner väldigt mycket om den förvåning som makthavarna i London och Paris visade under kolonialismen varje gång det uppstod våldsamma uppror i kolonierna. Då som nu så ställde man frågan: Hur kan de hata oss, vi är ju där för att hjälpa dem?