Den nya kvinnostaden

Författare: Nina Burton

Bokförlag: Albert Bonniers

Jag var i fjortonårsåldern och min bror fyra år äldre. Han menade att beviset för mäns överlägsenhet var att det inte fanns några kvinnliga motsvarigheter till manliga genier som till exempel Mozart, Beethoven och Einstein. Instinktivt visste jag att argumentet inte höll, men vad hade jag att sätta emot? Jag kände då inte till några kvinnliga genier. Några år senare kunde jag försvara bristen på kvinnliga storheter genom att hänvisa till det patriarkala förtrycket och kvinnors dåliga förutsättningar. Men frågan har ytterligare en dimension och det blir man påmind om efter att ha läst Nina Burtons Den nya kvinnostaden.

Många är de kvinnor, bortglömda och ihågkomna, som lämnat spår efter sig i historien. Inte sällan har de varit föregångare och inspirationskällor till kända män. Carl von Linnés föregångare Maria Sibylla Merian var inte bara en av världens första insektsforskare, utan även en begåvad konstnär som gjorde detaljerade illustrationer av sina forskningsobjekt. Efter två års expeditioner i Surinams fuktiga regnskogar hade Merian material till en hel utställning hemma i stadshuset i Amsterdam. År 1705 färdigställde hon det banbrytande verket Metamorphosis insectorum surinamensium, som bland annat var det första verket om tropiska fjärilar. Merian lade grunden till en biologisk klassifikation och levde vidare genom de sex växter, nio fjärilar och två skalbaggar som döptes efter henne.

I dag studerar fler kvinnor än män på universiteten, men Den nya kvinnostaden kommer inte bara att nå ut till genusinriktade lärare och studenter inom den akademiska miljön. Det populärvetenskapliga anslaget tilltalar fler än så. Att Nina Burton är essäist och poet blir tydligt då hon närmar sig dessa kvinnor. Tonen gränsar ofta till drömsk, som för att lindra det faktum att den historia vi är vana vid egentligen bara blottat delar av sanningen. Metodiskt reser hon genom glömskans land och levererar det ena kvinnliga geniet efter det andra. Vad kan ha inspirerat dem? Vad var deras förutsättningar? Effektfullt förenar Burton dåtid och nutid genom att själv besöka platser där kvinnorna levt och verkat. Hon väver in sig själv i denna kvinnohistoria och talar också till oss i jag-form.

Konflikter blir ett oundvikligt inslag när kvinnor intagit den offentliga arenan. Många är de som tvingats välja bort äktenskap och familjeliv till förmån för forskning och intellektuell verksamhet.

Så hur ska kvinnohistorien skrivas? Någon större litterär tradition finns inte att luta sig tillbaka mot och Burtons verk blir ett imponerande, för att inte säga inspirerande, bidrag till historieskrivningen.