I början av oktober höll han sin åttonde föreläsning sedan 1985 på Stockholms universitet, där han nyligen har blivit utsedd till hedersdoktor. En bedrift i sig, med tanke på att han aldrig har suttit i en föreläsningssal i egenskap av student. Universitetsvärlden anser han sig följaktligen inte veta mycket om, desto fler tankar har han kring begreppet demokrati. Det märks inte minst i romanerna som många gånger ifrågasätter hela vår historieskrivning.

Ja, kanske börjar begreppet demokrati mer och mer likna en utopi. Om Saramago hade makt och möjlighet skulle han lyfta ut ordet utopi ur både ordböcker och människans sinne. När vi bygger en utopi fokuserar vi på något vi önskar och behöver, men som vi inte kan få just nu. Till exempel lycka eller ett rättvisare samhälle. Vi förlägger vår utopi många år bort, istället för att försöka förverkliga den redan i morgon. Därför tror han utopier gör mer skada än nytta.

José Saramago är född 1922 i en lantarbetarfamilj i portugisiska byn Azinhaga, tio mil norr om Lissabon. Han har jobbat som verkstadsarbetare, socialarbetare, på förlag och som journalist. Varit intensivt politiskt engagerad i hela sitt liv. Enligt författarbeskrivningen på hans svenska förlag Wahlström och Widstrand är han autodidakt, ateist och kommunist.

Saramago tycker inte att universiteten har ifrågasatt demokratin, men understryker att han inte pratar specifikt om Stockholms universitet, eller de svenska. Utan mer i ett övergripande perspektiv.

- Det finns en grundläggande förvirring inom skolväsendet. Både grundskolan, gymnasiet och universiteten utbildar sina studenter till att någon gång gå ut i arbetslivet, till ett yrke. Det är deras roll. Men det har varit familjen som uppfostrat samhällsmedborgaren i etik och moral, säger han, till en människa med solidariska värderingar, som respekterar fred, värnar om frihet och kritiskt tänkande.

Han talar långsamt där han sitter, avspänt bakåtlutad på sin stol. Det är som att han går på upptäcktsfärd bland orden. På samma sätt som i romanernas säregna språkvärld där meningarna ofta spinner långa, ibland trassliga trådar, för att åter rätas ut alldeles innan punkt.

- I dag genomgår familjen en kris i vårt samhällsklimat, både en identitets- och auktoritetskris. Föräldrarna står maktlösa.

Spanien och Portugal beskriver Saramago som samhällen stadda i upplösning. Familjen mäktar inte längre med rollen som uppfostrare. Men universitetet med sin mångfald och möjligheter till möten skulle kunna vara en utmärkt plats att lära ut demokratiska värderingar på, tror han.

Saramago skaffade sig sin utbildning på biblioteken, där slukade han böcker i 17-18-årsåldern. Han hade ingen lärare som rådde honom vad han borde läsa så han har tagit del av det mesta, högt som lågt. Själv fick han aldrig möjligheten att studera på universitet.

- Om jag hade haft det hade jag fått en solidare utbildning och kanske bredare referensramar för vad litteratur är. Men det skulle inte nödvändigtvis ha gjort mig till en bättre författare.

Inte heller tror han att det skulle ha påverkat hans litterära röst. Han skulle ha valt den stil som passade honom bäst ändå.

- De flesta författare i världen är faktiskt autodidakter, som till exempel Homeros, tillägger han med den där omisskännliga ironin hans romaner är så välfyllda av. Liksom den svarta humorn. Sedan vidgar han perspektivet.

- Han som uppfann hjulet var förresten också självlärd.

Hur ser Saramago på litteraturens förmåga att diskutera och främja demokratin?

Han hummar med ett leende, som för sig själv, när han fått frågan tolkad.

- Jag har alltid haft stora förhoppningar på den förmågan, svarar han. Men litteraturen kan inte förändra världen, det är världen som förändrar litteraturen.

I Portugal anklagades romanen för att vilja förstöra demokratin.