Jag hade aldrig upplevt en lagändring förut, lagarna hade runnit i blodet på mig som naturliga gränser mellan floder och kuster och berg: men nu förstår jag det, de skiljs bara åt av natten, man somnar och så är den där och världen är en annan. Natten mellan den 31 maj och den 1 juni. Askkopparna som stod mitt på varje bord, smutsens och snuskets behållare, bevisen för något, mycket, jag vet inte vad, plockades bort från alla offentliga utrymmen, utan undantag. Små byar i Norrland. Underjordiska klubbar i Stockholm. Överallt.

De publicerar korta rapporter om hur smidigt det går. Det vill säga: människor knotar inte. Folk går ut. De ställer sig i hörnan de har tilldelats, de surar kanske fastän de aktar sig för att säga det när tidningar frågar dem, de blundar och säger att det luktar gott på krogen nu (intolerans luktar inte, på sin höjd talar de om mänskliga odörer) och att makten vet deras bästa, praktiska frågor, om man frågade dem om slöjförbud skulle de tala om tygets kvalitet.

Men frihet? Nej - inte detta! Frihet är något annat. Så sa hon på 44:an: visst är det här ett anarkistiskt ställe, men detta är en obetydlig fråga och dessutom är rökning något ensidigt ont. Kan något både vara så obetydligt och så fruktansvärt på samma gång? Det känns inte som att det är obetydligt då ett brott kan föranleda att vakterna rusar fram, griper en i båda armarna och bär ut en innan man ens fått på sig jackan. Det är totalitärt, totalitär lag men det är skönt att slippa röka, det skulle vara skönt att slippa dricka också, det skulle vara skönt att slippa välja någonting.

Dessa rökrum. Jag vill gråta när jag ser dem. De är pyttesmå, man får inte ta med sig drickat in. (Se denna regel: Ni Får Inte Ta Med Ölen In. Vad är detta? Vet de hur kort livet är för att ägna sig åt sånt här?) Där inne trängs fem personer i ett moln av andras rök, det är ett rum där man ska veta att man lever, att man är en syndare, att man inte har självdisciplin, att man inte vet sitt eget bästa, att man stör andra, att man är en parasit, ett gift, rummets väggar skrattar åt en. Jag har sett regeringens proposition om rökfria serveringsmiljöer, där står mycket utförligt om rökningens effekter på vår fysiska hälsa, men inte ett ord om vad som händer med våra psyken vid ett förbud.

Och socialismen hjälper inte mot detta, den förstår inte en sådan här klagan, vänsterpartiet vill ha mer förbud, på lekparker och vid busshållplatser säger de, den sortens auktoritära socialism som talar likt kungarna: land skall med lag byggas, och själva definitionen på en lag är att den måste vara totalitär, man kan inte se genom fingrarna, och den omges av samma mystik som alla andra lagar: nu är det så här och det är inte jag som har bestämt detta - det verkar aldrig vara någon som har bestämt någonting, men kanske hade vi en kabel från vår innersta vilja som sände ut signaler i sömnen, den där natten.

Frihet låter nästan borgerligt i dag, men anarkismen då? Från underjorden, en mycket mörbultad anarkism som till och med aktivisterna tittar frågande på och säger: vad ska du med den här till? Kära anarkismen, var har du varit? Jag hade glömt dig. Jag hade tänkt: riksdagen är ändå snart ett museum, låt oss bevara den och skydda den mot företagen, de är ändå värre, och så håller man för näsan, blundar och ropar på lite fler förbud. Socialismen må vara det förnuftiga i människan, den djupa, mogna kärleken, men i sånt fall är anarkismen förälskelsestadiet; det vackra där man drömmer om möjligheter att förverkliga det omöjliga. Och man kan inte nå kärleken utan att passera genom förälskelsen, annars är det ett arrangerat äktenskap och socialism är inget man bör ingå ett arrangerat äktenskap med.

Jackan av, pengar hit, åldern inne, ölen här, ciggen där, håll käften där, gå dit, visa kortet nu, du in, du ut - är det något man får göra som inte samtidigt gör en till en löjlig varelse, för lydig för att kunna kalla sig människa med stoltheten i behåll? Alla hyllar Sverige för att det ska vara så jämlikt, men 1) det är inte ens det, 2) vad hjälper det när bara man stretchar stöter emot någon regel? Samtidigt som man inte får det förenande masochistiska nöjet av att vara en kollektiv grå massa, de lurar oss att vi inte hör ihop, med stilar, neonmintandedräkter, Le Mâle-parfym och operationer.

Ja, de lurar oss och så lurar de alla förföljda och författare att komma hit, men när dessa sedan gör det tynar de bort utan att själva förstå varför, de går runt ensamma och bor i sina ruttna men sterila förorter och minns gamla tider, deras ungar minns oftast ingenting alls, kanske skyller de på kylan men det är inte den som är felet utan att de tvingar oss ut i den, hela tiden av vilka skäl som helst.

Åh, jag längtar tillbaka till de tider när man kunde säga 'Religion är opium för folket' - nu är religionen försvunnen, opium går inte att få tag på, vi har bara depression att ta till för att nå de djupare dimensionerna av den mänskliga själen. Och för att ironin ska bli fullständig: EU delar fortfarande ut 9,5 miljarder kronor om året till sina tobaksodlare och beslutade nyligen att inte dra in detta, trots tendensen att annars avskaffa subventioner. Med ena handen fortsätter de glatt att producera varan, med andra tvingar de ut användarna av den ut i vintern, röda fingrar som glöden de håller i, alkisar nu på parkbänkar istället för på lokala krogen, tonåringar och andra som inte vet bättre.