Teater

Victoria Benedictsson? Varför ska man gräva upp henne ur 1800-talsdammet?

Tja, kanske för att hennes pjäs Den bergtagna känns överraskande aktuell eller snarare som ett tidlöst drama om individens frihetskamp mot en inskränkt omvärld, åtminstone i den bearbetade version som nu spelas på Strindbergs intima teater. En tidig feminist slåss här mot den borgerliga 1800-talsmoralen och talar om fri kärlek, kvinnans eget val och rentav (i endast lätt beslöjade termer) om sex.

Visserligen har samhället gått framåt en smula sedan dess, men fortfarande kallas tjejer hora på skolgårdarna, och om inte annat lever det viktorianska tänkandet kvar inom varje människa, som en inre bigott demon att ta spjärn emot. Det kanske är därför som pjäsen i Jens Ohlins regi känns mer som ett inre drama än ett yttre.

Intrigen är tidstypisk. Svensk ogift kvinna reser till Paris, blir kär i berömd gift konstnär (för övrigt en odrägligt arrogant och självupptagen typ), håller på sig ganska länge, reser hem till tråkiga, inskränkta Sverige en sväng men återvänder till sin stora kärlek och förenar sig med honom. När konstnären ska lämna henne och resa till Amerika tar hon livet av sig. Liksom Victoria Benedictsson själv gjorde innan pjäsen var riktigt färdigskriven.

Regissören avstår klokt nog från onödig modernisering. Kostymen antyder 1800-tal, på den tomma scenen finns visserligen inga oscarianska möbler med tofsar, men det röda tyget antyder borgerlig lyx och röd sammet.

På denna mycket mörka, trånga, röda, kala scen utspelar sig något som kan kallas ett stiliserat symbolistiskt drömspel. Allt går så långsamt, så långsamt, med långa pauser och välartikulerat tal. Varje rollfigur tycks leva i sin egen lilla värld full av känslor och längtan, replikerna sägs frontalt i intensiv publikkontakt, men utan kontakt med dramats andra personer. Särskilt huvudpersonen Louise (Åsa Persson) och hennes väninna Fanny (Mira Eklund) känns som små ufon som landat på en märklig planet de inte förstår sig på, likt ett par storögda Indras döttrar som är för goda för denna världen.

I en magnifik scen från det korta Sverigebesöket gungar den svartklädda Louise fram och tillbaka i djup melankoli medan småstadens groteska små fruar och fröknar konverserar och skvallrar, och när den monumentale tråkmånsen till friare avlägger visit blir hans förnumstiga pladder till en obegriplig ordström medan Louise springer runt i panik.

Allt är långsamt, övertydligt, uppförstorat, som i drömmen – kanske en dröm Louise drömmer i dödsögonblicket. Det är urstyvt gjort och konsekvent genomfört i både regi och spel, vackert och starkt rakt igenom. Jag tvekar inte att kalla Den bergtagna en av teaterårets höjdpunkter. b

Den 5 maj hålls ett föreställningssamtal med bland andra Hannes Meidal, Åsa Persson, Andrea Edward med flera. Kl 19–22, Strindbergs intima teater.