Genom litteraturhistorien har det varit vanligt att poeter gett ut sin debutsamling på eget förlag, för att sedan plockas in i värmen. Bruno K Öijer och Gunnar Ekelöf är bara två exempel ur mängden. Men vad händer när det inte blir så, när en poet bestämmer sig för att envist fortsätta ge ut sina egna böcker, stanna i utkanten?

Mauritz Tistelö hade redan i sin första bok världens sämsta dikter en fin balans mellan brinnande patos och underfundig humor, som han senare har fortsatt odla, både i sina diktsamlingar och vid otaliga liveframträdanden. Hans Poesi är en sorts bokslut, en sammanfattning av ett författarskap som pågått lite i skymundan.

Det är ett mycket egensinnigt diktarprojekt som skimrar fram mellan raderna. I likhet med Bob Hansson utmanar Mauritz Tistelö både språkliga och sociala konventioner i sin poesi, men han målar en mörkare bild av världen och människorna. Det är utanförskapet och ensamheten som för mig framstår som det centrala temat i Tistelös dikter, och det är i skärningspunkten mellan förhärligandet av utanförskapet och skräcken för ensamheten som dikterna verkligen bränner till.

I en dikt som '(frihet.)' utvecklar Tistelö rent av ett mästerskap i konsten att beskriva blandade känslor. Här handlar det om diktjagets ambivalens inför den älskades uppbrott, skickligt fångade i en tät monolog:

'gå

vart du vill i regnet

jag ska inte stå ivägen

gör det du vill jag klarar det

eller jag klarar det inte

men gå nu gör det

gå

dit du vill

du kan lämna mig eller gå vidare

stanna med händerna på ryggen

älska med den du vill gör det

jag vill aldrig bli ditt fängelse

bli ditt alibi för allt som aldrig blev'

Ja, vad händer alltså med en poesi som stannat kvar i utkanten? I bästa fall får poeten arbeta i fred och utveckla sina tankegångar och idéer utan störande hyllningar och sågningar.

Att Mauritz Tistelö inte har gett ut några böcker på ett större förlag och att han sällan får några recensioner är för mig som läsare snarare en fördel än en nackdel; när man öppnar boken är det helt utan några förväntningar, vare sig positiva eller negativa. Man är ensam med poesin. Men med tanke på att hans böcker tydligen säljer bra för att vara diktsamlingar, kunde det annars vara något i lyrikbranschen så ovanligt som en god affär för ett större förlag att satsa på Tistelö. Och för en läsare som uppskattar en extrovert poet som utan att snegla på litterära trender oförtrutet följer sin egen lyriska stjärna är Poesi grymt rolig, ibland krävande och alltid tankeväckande läsning.