Vattnet och kapitalet
Sötvattenbristen i världen är akut. Klimatförändringar, industriella jordbruksmetoder och skogsavverkning bidrar till öken-spridning och störningar i grundvattensystemen. 1,1 miljarder människor saknar tillgång till rent dricksvatten. 2,6 miljarder saknar adekvata sanitära förhållanden. I FN:s millenniemål ingår att dessa siffror ska halveras till år 2015. Samtidigt ser multinationella företag en ny lovande marknad öppna sig. I mars hålls det fjärde World Water Forum i Mexiko och folkrörelser hoppas kunna vända privatiseringstrenden.
Sötvattenhanteringen handlar inte bara om tillhandahållande av dricksvatten och sanitet. Floder används också för energiproduktion och bevattning av jordbruksmark. Dessa olika behov utgör, i varierande proportioner, ändamålen för exploatering av vattensystem. Här uppstår lätt konflikter mellan olika intressen och det blir också en fråga om lokalsamhälle gentemot centralmakt – om var besluten om vattnet fattas och vem som råder över dess förvaltning.
Eftersom naturliga vattensystem ofta överskrider politiska gränser är det givet att konflikter lätt uppstår, också mellan länder som är mer eller mindre beroende av samma flod, och som vill utnyttja den i olika, ibland konkurrerande, syften.
I det före detta sovjetiska Centralasien har detta blivit tydligt sedan fem nya republiker nådde självständighet 1991. Aralsjön, mellan Kazakstan och Uzbekistan, fylls på av de två floderna Amu-darya och Syr-darya. Under sovjettiden satsade man på bomullsodling i stor skala – en mycket vattenkrävande näring. I dessa mycket torra områden förutsatte bomullsodlingen omfattande system för konstbevattning. Bland annat byggdes den stora Kara-Kum-kanalen genom Turkmenistans öken, med vatten från Amu-darya.
Dessa konstbevattningssystem är den främsta orsaken till att Aralsjön förlorat hälften av sin ytmässiga utbredning och tre fjärdedelar av sin volym sedan 1960-talet. Odlingsjordarna, där bomullsodlingen fortfarande bedrivs, är i dag utarmade av överdriven användning av konstgödsel. Det gör att man nu måste gödsla ännu mer och att det krävs ännu mer vatten, men ändå blir skördarna mindre. Uzbekistan och Turkmenistan är dessutom båda beroende av Amu-darya för dricksvatten.
Men de är inte de enda som konkurrerar om samma vatten. Kirgizistan och Tadzjikistan, där Amu-darya och Syr-darya har sina källor, vill använda floderna för att producera vattenkraft och stänger därför periodvis av vattenflödet med dammar.
De storskaliga bevattningssystemen i Centralasien byggdes under sovjetväldet, i en tid då ekologiskt tänkande inte vunnit insteg i det allmänna medvetandet. På många håll i världen pågår dock fortfarande gigantiska dammprojekt, sammanlänkning av floder och liknande, ofta med inblandning av Världsbanken som ger strategiska lån till regeringar för bland annat infrastrukturprojekt.
Konsekvenserna av dessa projekt är ofta katastrofala för lokalbefolkning och miljö. I Indien, som länge varit något av ett testområde för Världsbankens strategier, hade man fram till 1994 byggt eller påbörjat konstruktionen av 4 300 stora dammar. Genom dessa dammar lades 37 500 kilometer mark under vatten och minst 42 miljoner människor som levde i områdena har tvångsförflyttats enligt en rapport från International Rivers Network, IRN.
Den indiska situationen sätter fokus på frågor om lokalsamhälle kontra centralmakt. För de folkrörelser som i decennier bekämpat de stora dammprojekten är vatten en självklar allmänning som bör förvaltas huvudsakligen av lokalsamhället. En sådan förvaltning, menar man, bäddar för långsiktighet, ekologisk balans och rättvis fördelning, medan storskaliga projekt som styrs av staten och privata storföretag främst tar hänsyn till kortsiktiga vinstintressen.
Efter massivt folkligt tryck började Världsbanken i mitten av 1990-talet att dra sig undan från stora dammprojekt. Resultaten av dessa projekt var föga imponerande: eldistributionen hade minskat i hela Indien under 1980- och 90-talen och stora summor pengar förslösades på grund av klumpiga organisationsstrukturer, korruption och förskingring. Man sa sig nu vilja satsa på att förbättra organisationen hos befintliga produktionsenheter, snarare än att bygga ut ny kapacitet.
På senare år tycks Världsbanken dock ha börjat återvända till de gamla mastodontprojekten. I februari 2003 antogs ett nytt strategidokument av Världsbankens ledningsgrupp, som förordar mottot ”hög risk/hög utdelning”. Man återgår alltså till att satsa på högriskprojekt som stora dammar och andra storskaliga infrastrukturprojekt. Enligt IRN är detta ett resultat av påtryckningar från främst Indien, Kina och USA.
De privata finansintressenas roll i vattenhantering och distribution är föremål för het diskussion. I arbetet för att uppnå FN:s millenniemål inbjuds privata företag att ta aktiv del och ingå i så kallade Public-Private Partnerships, PPP. EU har tryckt på i flera år i WTO för att ett stort antal fattiga länder ska avreglera sina vattenmarknader. I EU, och framför allt Frankrike, har också många av de världsledande vattenföretagen sina huvudkontor. Företagen ser en ny jättemarknad öppna sig, men erfarenheterna av 1990-talets privatiseringsvåg har inte motsvarat förväntningarna vare sig för tillgången till vatten eller för företagens vinster.
1999 privatiserades vattendistributionen i Cochabamba, Bolivia, efter påtryckningar från bland annat Världsbanken. Driften av det tidigare offentliga vattenbolaget SEMAPA togs över av Aquas del Tunari som kontrollerades av den amerikanska jättekoncernen Bechtel. Man exproprierade rörledningar och mindre vattensystem som byggts och skötts av ett stort antal lokala vattenkommittéer. Man krävde till och med tillståndsbevis för insamling av regnvatten. Det gjordes utbyggnader av vattensystemen för att öka distributionskapaciteten, men samtidigt chockhöjdes priserna till en nivå som var omöjlig för de fattiga familjerna att betala.
År 2000 utbröt ett uppror i Cochabamba som blivit känt i hela världen som ”vattenkriget”. Protesterna kulminerade i en generalstrejk som lamslog staden. Stora folkmassor samlades i stadens centrala delar och polis och militär kallades in för att slå ner protesterna. En sjuttonårig pojke sköts till döds av militären och ett stort antal skadades.
Det folkliga upproret segrade och vattnet återgick i offentlig drift. Sedan dess försöker man utveckla former för att sköta driften genom deltagande demokrati. Ett samarbete mellan vattenarbetarnas fackförening, lokalbefolkningen och den lokala politiska församlingen har etablerats för att sköta beslutsfattandet. De lokala vattenkommittéer som finns kvar sedan före privatiseringen ingår i detta samarbete och tillsammans med SEMAPA bygger man nu ut vattendistributionen i de fattiga delarna av staden.
Flera stora företag som varit inblandade i vattenbranschen i Latinamerika har på senare år själva dragit sig ur kontrakt som inte gett förväntad utdelning, eller inneburit för många komplikationer, och därefter använt både juridiska och politiska påtryckningsmedel för att få in förlorade inkomster eller förväntade vinster. Världsbanken försöker nu utveckla nya former för privat drift av vattenanläggningar och andra infrastruktursystem. Bland annat utreder man olika sätt att skapa bättre vinstgarantier för företagen.
David Hall är chef för Public Services International Research Unit, PSIRU, vid universitetet i Greenwich. Han har studerat resultaten av 1990-talets privatiseringsvåg i vattensektorn i världen. I förordet till boken Reclaiming Public Water – Achievements, Struggles and Visions from Around the World, säger han att 1990-talet, på grund av den nyliberala ideologin och privatiseringsivern, väsentligen varit ett förlorat årtionde för uppnåendet av FN:s millenniemål på vattenområdet. I den mån vattendistributionen alls har ökat i fattiga områden har det nästan undantagslöst medfört kraftiga prishöjningar som försvårat situationen för de fattiga. Han kritiserar också de så kallade Public-Private Partnerships som omhuldas av FN och internationella finansinstitutioner, vilka han mest betraktar som en finare omskrivning för ren-odlad privatisering eftersom de privata företagsintressena ständigt tar överhanden.
Inför det internationella vattenmötet World Water Forum i Mexiko 16–22 mars mobiliserar ett stort antal folkrörelser i hela världen för att sätta stopp för privatiseringsvågen. Hos rörelserna finns ett hopp om att vågen nu är på väg att vända, att de många misslyckandena med privatiseringar ska kasta ljus på behovet att stödja offentliga vattenanläggningar runt om i världen.
Misstänksamheten är dock stor mot World Water Forum som arrangeras av World Water Council, en tankesmedja med starka kopplingar till privata företagsintressen.
Tolv europeiska folkrörelser och NGO:s skrev nyligen ett gemensamt brev till EU:s förhandlare inför Mexiko-mötet, där man bland annat vädjade om erkännande av de huvudsakligen dåliga resultaten av privatiseringar hittills och krävde att tillgång till rent vatten ska betraktas som en mänsklig rättighet.
Folkrörelserna bygger sin syn på vattenhantering dels på de goda erfarenheterna av offentlig vattenhantering i Europa, men inspireras också av de nyskapande projekt som pågår på många håll i Syd – så kallade Public-Public Partnerships. Cochabamba är ett sådant exempel, där vattenarbetare och konsumenter utvecklar en ny modell för samarbete om vattendriften.
Evo Morales, ledare för Movimiente al Socialismo, MAS, var en av dem som gick i spetsen för vattenupproret i Cochabamba år 2000. Den 22 januari 2006 tillträdde han presidentposten i Bolivia efter en förkrossande valseger. I sitt installationstal lovade han att det inte blir några fler försök till privatiseringar av vattnet.
