Vi möts i en bar över några öl och det första jag måste fråga om är hur det kommer sig att en irländare sedan två decennier bosatt i New York får för sig att skriva om balettlegenden Nurejev och däri även målande skildra Rysslands 1900-tals historia.
- Innan jag började skriva boken hade jag aldrig varit på en balettföreställning och visste ingenting om Ryssland, säger McCann, tar några klunkar öl och anlägger sedan sin berättarröst.
- En vän till mig, Jack, växte upp i ett av Dublins fattigare områden och berättade för mig hur han varje dag blev slagen av sin pappa, han förväntade sig ingenting annat än att få stryk när pappan kom hem. Så en dag kom hans pappa hem med en teve, och i början på 70-talet var detta en mycket ovanlig sak i Dublin, det var inte många familjer som hade teve. Men när de kopplade in teven så fick de ingen mottagning, glädjen byttes till besvikelse och den kvällen fick barnen den värsta omgången stryk de någonsin fått. Några dagar senare köpte pappan en förlängningssladd och medan Jack bar ut teven på balkongen för att få mottagning var den första bilden som kom fram på skärmen Nurejev som dansade.
Nurejevs liv var sedan tidigare väldokumenterat men när McCann fick höra sin väns historia fick han känslan det måste finnas mängder med berättelser och anekdoter om Nurejev som aldrig har berättats.
- Det kändes som alla hade skrivit om sin Nurejev, dansaren Nurejev, hans homosexualitet, gayscenen och Rysslands öde finns tecknat av historikerna. Som romanförfattare kunde jag föra samman alla bitar utan att tidigare ha haft någon kunskap om någon bit. Gladast är jag över att representanter från alla dessa grupper har varit så glada över boken. Hans vänner uppskattade den och undrade hur jag lyckats fånga honom så väl men jag tror de mest var glada över de själva inte var med i boken.
McCann vän Jacks historia fick aldrig någon plats i boken, men likheten mellan Jack och den unge Rudi som sitter vid radion och drömmer sig bort i dansen mot Paris, kan anas. Vännen Jack övergav också han hemlandet för att förverkliga en dröm och är idag skådespelare i Brooklyn.
- Desto mer jag lärde mig om Rysslands historia desto mer kände jag hur besläktade vi irländare är med ryssarna; förtrycket, vare sig det är det yttre eller det inre, fattigdomen, förhållandet till alkohol, sångerna och litteraturen.
Dansare har blivit en världsomspännande succé, så också i Sverige och nu förbereder förlaget översättningar av hans kommande roman, som kretsar kring en romsk kvinna i Centraleuropa, liksom hans tidigare roman This Side of Brightness där McCann följer hemlösa i tunnlarna under New York.
- Jag fick höra att det levde 5000 människor i tunnelsystemen under Manhattan och var fascinerad över att ingen tidigare skrivit om detta eller på något annat sätt försökt skildra dessa människoöden. Kanske krävdes det att någon utomstående som jag, som inte har sina rötter i New York eller USA, skulle uppmärksamma problemet, säger McCann och stryker sin hjässa som blivit kalare sedan de svenska pressfotona.
McCann sökte upp några av de hemlösa, han kände till nyckeln att få kontakt med dem - att bjuda på cigaretter. Periodvis kom McCann sedan att leva i tunnlarna under Grand Central Station på Manhattan.
- Det finns en sådan schablonbild av dessa människor, att de är farliga, skitiga och kriminella. Jag har velat skildra dem som de människor de faktiskt är.
När boken kom ut på engelska anklagades McCann av irländska kritiker för att övergivit Irland och blivit en amerikansk författare vilket fick honom att i noveller återvända till Irland och bland annat skildra konflikten på Nordirland. En av dessa noveller har filmatiserats och nominerades till en Oscar för bästa kortfilm.
Och visst går det inte att missta sig på det irländska hos McCann, allteftersom ölen slinker ner blir hans dialekt allt mer påtaglig och så småningom glider vårt samtal över i en repertoar av irländska folksånger.