De arbetar på varsitt håll, Sara Elgeholm tecknar Sera och Katarina Larson Prins Katt. Men de funderar på att göra någonting tillsammans. Det finns lyckade serietecknarsamarbeten, Sara nämner Nina Hemingson och Sara Olaussons album Hjälp som kom förra året.
- Men det känns som att vi redan samarbetar. Vi blir peppade av varandra, säger Katarina.
De lärde känna varandra när båda dansade i gruppen Fittcrew Ballet. Sara kom fram till Katarina och frågade om hon varit Håkan Hellström i en dragkingtävling och sa: 'I så fall har jag tecknat en serie om dig'.
- När man börjar rita upptäcker man historier, säger Sara Elgeholm. Man lägger märke till småsaker som man kanske inte tänkte på innan. När jag jobbade på Åhléns upptäckte jag till exempel att tjejerna där öppnade burkar med en kniv för att inte förstöra naglarna.
Att hon blev serietecknare berodde delvis på att hon är utbildad produktdesigner. När hon satt i sin verkstad för att arbeta kunde hon bli rastlös och uttråkad. Då beslöt hon sig för att varje dag innan arbetets början tvinga sig, eller snarare tillåta sig själv, att rita en serie i dagboksform. Sedan gick det lättare att arbeta med den egentliga arbetsuppgiften.
Katarina blev serietecknare i samband med att ha läst Liv Strömkvists fanzine Rikedomen och Ingrid Erikssons Bilder ur vår samtid.
- Jag tänkte: 'Fan, alla coola brudar ritar serier eller spelar i rockband'. Det är min stora sorg i livet att jag inte spelar något instrument, men serier ligger nära till hands för jag har alltid ritat.
Hon började alltså teckna Prins Katt.
- De handlar om mig och saker jag är med om. Jag har gjort tre nummer av Prins Katt och tror inte att jag kommer att göra några fler. Jag skulle vilja publicera i någon annan form. I mina tre fanzines försökte jag vara rolig, men nu har jag gett upp det helt. Jag kan hitta humor i det allvarliga, för jag har självdistans. Jag vill bara rita och säga min mening.
Det nya serieprojektet ska bli ett album.
- Jag har i tankarna varje dag att jag ska göra femton seriestrippar till Metros tävling. Men nu ritar jag en slags novell. Jag tänker att den är ganska poetisk. Det är bilder ur min vardag. Om när min ideologi skar sig med mitt känsloliv. Jag vände det till något kreativt, så att det kom någonting fint ur det.
Hennes tidigare serier är liksom den här självbiografiska. Men de har en annan ton. Mer humor och kortare format. I den nya Radio Rafiki verkar hon ha lagt mer tid på själva tecknandet, och humorn är inte lika viktig.
Både Katarina och Sara verkar ha upplevt det som befriande när de kom på att man inte måste vara rolig i sina serier. Något som bland annat Kalle Anka har pådyvlat dem.
Inför det nya året ritade Sara en kalender med Seram i.
- Nu ska jag kopiera upp ett fanzine. Sen har jag några längre serier som jag arbetar med. En om trygghet och en reseskildring om när jag var i Tanzania som barn.
Serietecknarnörden är inte längre en nörd. Det verkar ha blivit coolt att teckna serier. I välsorterade butiker ligger seriefanzines i drivor, barn räknar med att kunna försörja sig som serietecknare när de blir stora och i Malmö finns en särskild skola bara för serietecknare. Vad säger Katarina och Sara om saken?
- Det har alltid varit coolt, säger Katarina.
Sara däremot tycker fortfarande att det är ganska nördigt att sitta inomhus och teckna serier.