Samma attityd som klacken demonstrerade odlas även av kvällspressen - och inte minst före vinter-OS. Inför de pågående spelen i Turin tog en svensk krönikör i lite extra mycket för att reta norrmän och finländare:
'OS föddes för att trösta norrmän eftersom de inte duger till i riktiga sporter', analyserade krönikören och menade att Sverige inte alls har lika många aktiva skidåkare som Norge. Och fortsatte:
'Finland däremot har cirka 40 000 aktiva. Alla sannolikt dopade.'

Givetvis var det en planerad provokation - 'med glimten i ögat' - som inte ska tas på större allvar. Men när tidningen efterlyste reaktioner menade en del läsare att skämten inte var så roliga och vissa retades tillbaka.
Antagligen tror sig ifrågavarande skribent få större uppmärksamhet genom att försöka provocera läsare från grannländerna, och förmodligen ser han antalet reaktioner i sig som något positivt för sin karriär som krönikör. För syftet kan väl knappast ha varit att genom högklassig journalistik verka för en positiv samhällsutveckling...
När det gäller handbollspubliken fanns det ett uppenbart motiv: genom att störa bortaspelarna ökade möjligheterna för de egna favoriterna att vinna matchen. Men är det hela förklaringen?
Trots att såväl hejaklacken som sportkrönikören medvetet rör sig på sand-
lådenivå - de kan ju inte på fullt allvar mena vad de säger - tycks de ändå finna lust i att retas. Varför trakasserar då vuxna människor andra som de inte ens känner personligen? I vissa miljöer som exempelvis i fängelser och inom militärtjänstgöring mobbar människor varandra för att de mår dåligt och behöver utlopp för sin frustration. Men idrottspubliken, som tittar på sport frivilligt, som en fritidssysselsättning - vad driver dem?

Min tes är att det även där finns ett behov hos många - medvetet eller omedvetet - att hävda sig själva genom att reta andra. Oftast är det inte fråga om egentlig mobbning, men ändå ord som mottagaren knappast uppskattar att höra.
Kanske visar dessa verbala utlevelser något om den mentala situationen i 2000-talets samhälle. På jobbet och hemma är vi alla trevliga och korrekta. Men ofta finns det nog något som skaver inombords - det kan vara frustration över att grannen har större bil, att jobbet är trist eller att vädret här hemma inte är som på sydligare breddgrader. Eller kanske är det något helt annat - det finns lika många saker att vara missnöjd med som det finns personer. I informationssamhället har vi ju alla möjligheter att jämföra oss med andra och hitta brister i våra liv.
Men då, när man äntligen står där i klacken och kan känna sig fri, känns det bra att utstöta:
- Ut med packet!
Då känns det bättre och snart är man beredd att följa upp med:
- Vi är vackrast, vi är bäst, vi är de som vinner mest!