På Dramatens höstsamling förra året fick teaterns chef, Staffan Valdemar Holm, frågan: 'Är genus och etnicitet två frågor bland många eller de fundament som resten av samhällsstrukturen vilar på?' Valdemar Holm svarade att de mänskliga tillstånd teatern ska fånga rymmer mer än bara genus och etnicitet och att 'man kan inte se hela livet genom de glasögonen'.

Som vit, västerländsk man kan han självklart lätt avfärda dessa glasögon som för 'trånga' när de inte passar den repertoar han valt till sina scener. Men Staffan Valdemar Holm har inte gjort detta avfärdande obemärkt och okritiserat. Han har exempelvis blivit tilldelad nätverket Plurals kulturelitspris, ett pris han för övrigt vägrade att ta emot därför att han inte ansåg sig 'ha förtjänat' det.

Men om man, tvärtemot vad Valdemar Holm säger, tar på sig sina genus- och etnicitetsglasögon för att studera representationer på teaterscenen och kanske till och med kombinerar dessa perspektiv, så utkristalliserar sig en grupp som varit jämförelsevis osynlig i den gångna höstens föreställningar: kvinnan som inte är vit och inte från västvärlden. Denna kvinna är dubbelt osynlig - på grund av sitt kön och på grund av sitt ursprung.

Tittar man närmare på höstrepertoaren på Stockholms största teaterscener, Stadsteatern och Dramaten, hittar man enbart tre föreställningar (sammanlagt!) där kvinnor av icke-västerländskt ursprung fick ta plats: på Stadsteatern Zeynos värld och Betongsocker och förortsmys, på Dramaten Sultanens hemlighet.

Men varför enbart intressera sig för Stockholms teatergiganters repertoarer då många fria grupper arbetar med tydliga genus- och etnicitetsperspektiv? Jo, därför att Stadsteatern och Dramaten är stora bidragstagare med möjlighet att nå ut till många människor med sitt stora antal scener. Man kan också tycka att de har ett socialt ansvar i sina repertoarval.

Att den 'icke-västerländska kvinnan' var underrepresenterad i höstens repertoarer är alltså lätt att konstatera, men hur ser de representationer ut som faktiskt fanns där? Är karaktärerna intressanta eller är de stereotyper? Vad har representationerna haft att säga oss?

Zeynos värld (nyligen visad i SVT) var under 2005 en av Stadsteaterns mest populära föreställningar. Skådespelerskan och manusförfattaren Nisti Stêrk har skrivit pjäsen och spelar själv den enda rollen: Zeyno, en kurdisk, medelålders kvinna från Turkiet. Föreställningen Zeynos värld är intressant på så sätt att den 'icke-västerländska kvinnan' här får bestämma hur representationen av henne ska se ut.

Nisti Stêrk som har skapat föreställningen är ju själv en kurdisk kvinna, liksom sin karaktär Zeyno, men hon har gjort Zeyno en generation äldre än sig själv.

Zeynos värld är en enkvinnasföreställning med mycket humor och interagerande med publiken, det blir många skratt men även en klump i halsen när rollfigurens sorg över krig i hemlandet och förlorade släktingar kommer fram. Att föreställningen är välskriven och underhållande är odiskutabelt, men vad ger den för bild av den heterogena grupp kvinnor, som jag här benämner den 'icke-västerländska kvinnan'?

Zeyno kämpar hårt med att assimilera sig i det svenska samhället (går på SFI och har svenska vänner). Hon är känslosam och blir arg över orättvisor och är sedan glad och skojfrisk igen. Hon är mycket förtjust i infödda och det värsta hon anklagar svenskarna för är en viss 'tråkighet'. När ämnet rasism kommer på tal är det för att Zeyno vill betona att den 'interna' rasismen är den värsta, inte den mellan 'svart' och “vit'.

Det vi som publik får se är en 'ofarlig invandrare' som inte provocerar och som låter publiken gå därifrån med ett leende på läpparna. Hade Zeyno getts samma utrymme på Stadsteatern om föreställningen varit mer kritisk till det svenska samhället? Det är en fråga som ofelbart dyker upp i huvudet.

Stadsteatern bjöd under hösten även på Betongsocker och förortsmys (som visas fortfarande), en musikalpjäs i två akter som riktar sig till alla från 10 år. Pjäsen är skriven och regisserad av Jonna Nordenskiöld och utspelar sig på en skola i en invandrartät förort. Den 'icke-västerländska kvinnan' representeras här av Farah från Iran, mamma till ett av barnen i klassen.

Bilden av 'invandrarkvinnan' i denna föreställning kontrasterar starkt mot den vi fått se i Zeynos värld. Zeyno och Farah är bägge medelålders kvinnor som kommit till Sverige från länder i krig, men förhållningssätten till Sverige skiljer sig markant. Farah har dragit sig undan det nya landet genom att inte lära sig språket och istället fortsätta att drömma om hemlandet. Hon lever genom dottern Leyla. Farahs problem med att assimilera sig är dock inte provocerande, snarare sorgligt. Det är lätt att tycka synd om henne när man ser hur oförmögen hon är att ta till sig allt det nya.

Farah kan ses som en stereotyp av den grupp invandrare som ofta utmålas som problematisk i media, den som ses som omöjlig att integrera.

Det tredje porträttet av den 'icke-västerländska kvinnan' kommer från Dramaten och föreställningen Sultanens hemlighet, skriven av egyptiern Tawfiq al Hakim. Till skillnad från i Zeynos värld och Betongsocker och förortsmys är hon i denna pjäs kvar i sitt hemland.

Karaktären Kvinnan, hon har inte fått ett namn av pjäsens skapare, får finna sig i att kallas för 'hora' av männen för att hon är vacker och okonventionell. Hon tycker om att diskutera med män och låter dem komma till hennes hus nattetid för samtal, vilket naturligtvis misstolkas i staden. En natts samtal med Sultanen ger henne dock det goda ryktet åter, och tack vare hans vänlighet accepteras hon av alla i samhället.

I Sultanens hemlighet är representationen av den 'icke-västerländska kvinnan' ofri - hon behöver en mans hjälp för att få respekt från samhället. Till skillnad från Zeyno har hon inte möjlighet att skapa 'sig själv' utan konstrueras genom hur männen ser henne. Den orientaliska kvinnan får bördan av att ses som 'den andra' i dubbel bemärkelse: som kvinna i förhållande till mannen, och som oriental i förhållande till västerlänningen.

Så vad är då kontentan av det hela? Vad kan man säga om dessa representationer? Jo, att representationerna av kvinnorna i Sultanens hemlighet, Zeynos värld och Betongsocker och förortsmys inte är 'dåliga'. Det är inte problemet. Problemet uppstår när stereotyperna är de enda representationer som visas, när urvalet är så litet att det inte finns plats för val. Då kan stereotyperna börja uppfattas som sanningar och fördomar fortsätta att reproduceras.

Höstens föreställningar på Dramaten och Stadsteatern lämnade inte mycket utrymme för variation när det gäller den grupp människor denna artikel behandlat, men då mångkulturåret nu tagit sin början finns alla möjligheter för att 2006 ska bli annorlunda.

För man kan visst se hela livet genom genus- och etnicitetsglasögon, även som teaterdirektör. Bara viljan finns där.