Svenska socialdemokrater älskar att skryta om hur Sverige utgör beviset för att välfärdspolitik kan skapa världens bästa välfärd, samtidigt som ekonomin går starkt. Och även vänsterpolitiker utomlands hyllar Sverige som den gyllene medelvägens förlovade land.
Det är sant att Sverige under 1950- och 1960-talen hade en av världens starkaste ekonomier samtidigt som välfärdspolitiken byggdes ut. Vad var orsaken till den svenska välfärdsstatens rekordår under de första 25 åren efter andra världskrigets slut?
Jag har en hypotes. Den är att orsaken var Sveriges samarbete med Nazityskland under kriget. Under kriget levererade Sverige snällt den järnmalm, de kullager och andra varor som Nazitysklands krigsmaskin var beroende av. Hälften av Nazitysklands behov av järnmalm fylldes av Sverige.

De svenska gruvarbetarna i Bergslagen och Norrbotten undantogs från värnplikten så att de skulle kunna bryta järnmalmen som Nazityskland behövde. Hamnarbetarna i Luleå fick jobba övertid för att hinna lasta all malm som skeppades till Nazityskland.
Den norska motståndsrörelsen gav hög prioritet åt att försöka slå ut SKF:s kullagerfabrik i Oslo. Så viktiga var kullagren för Nazityskland, det visste motståndsmännen.
Nazityskland behövde inte invadera Sverige. Sverige ställde upp ändå. Därför blev inte Sverige indraget i kriget. Det innebar att när kriget tog slut var den svenska industrins fabriker i gott skick. Medan de svenska industriföretagens konkurrenter i resten av Europa till stor del bara hade sönderbombade fabriker.
Dessutom var kringtjänsterna till industrierna i Sverige intakta. Järnvägarna och hamnarna som transporterade och lastade industrins produkter var i god kondition. Banksystemet som finansierade utrikeshandeln och förmedlade betalningarna till och från den svenska industrin var starkt, och så vidare.
Den svenska industrin hade därför en enorm konkurrensfördel jämfört med industrierna i resten av Europa. Det innebar att efter kriget var den svenska industrin till en början så stark och lönsam att den orkade bära upp den svällande välfärdsstaten bättre än industrierna i resten av Europa.

Välfärdspolitiken byggdes ut minst lika mycket i Sverige som i resten av Europa samtidigt som ekonomin ändå växte mycket snabbare än den i övriga världen. Det dröjde tills cirka 25 år efter krigsslutet innan den svenska välfärdsstaten äntligen började knäcka den privata sektorn.

Under de senaste 35 åren har Sverige halkat efter år efter år. Massarbetslösheten har brett ut sig. Bostadsbristen har bara förvärrats. Sjukvårdsköerna har blivit allt längre. Reallönerna har stagnerat. Allt fler svenska hushåll har hamnat i skuld- och bidragsfällor.
De svenska rekordåren är bara ett minne blott. Liksom den 'förträffliga' välfärden. Nu kan vi inte längre leva på arvet från samarbetsåren under andra världskriget.
Men på grund av rekordåren efter kriget har svenska folket inbillats att den svenska modellen är förträfflig. Denna idé har interna- liserats så djupt av många svenskar att de inte kan föreställa sig att det skulle kunna vara något fel med den modellen.
Därför är det svårt att rubba svenskarnas tilltro till välfärdspolitiken.
Välfärdsstaten förstör välfärden men de flesta svenskar fortsätter som sömngångare att rösta på politiker som lovar att bevara den.