Leken heter nämligen praktisk solidaritet och går ut på att gå i ganska vanliga människors skor - träskor och klackskor, lackskor och seglarskor - och röra sig till musik ungefär som vanliga människor gör. Ibland fult, ibland fint och sällan särskilt avancerat.
I sin förra föreställning 'Anna Vnuk sätter upp Cats' hjälpte fyra mänskliga hankatter henne att bära och gestalta den stora sorgen över att ha blivit dumpad. I 'Kära medborgare' lyfts blicken i stället utåt. Mot Burger king-medarbetare, mot en rektor som dansar så att nyckelknippan skramlar och mot en av Jennie Lindström trovärdigt tolkad fyllkaja i minikjol som vacklar runt till tonerna av 'She's beautiful'. Bland många andra. Oftast är porträtten kärleksfulla och försiktigt skrattretande. Tyvärr också ganska intetsägande. Stundvis gränsar det till lyteskomik, som när Magdalena Eriksson håller en liten monolog som en värmländsk Myrorna-försäljare i höga stövlar.
Vnuks föreställningar är inspirerande i sin enkelhet, så där att man överilat kan tänka att man skulle kunna göra det själv, om man bara fick lite träning! Men när hon nu lämnat det personligt allmängiltiga utgångsläget, går också den intensiva närheten i tilltalet förlorad. Kvar finns bara enkelheten och då börjar jag sakna dansen. Den sortens dans som vanliga medborgare inte är så bra på.