Men faktum är att samtliga kandidater i det ivriga racet om vem som har störst moralisk skyldighet att bojkotta OS i Kina känns lite…futtiga.

Stefan Holm? En kille mindre som hoppar över en pinne. Wow. Våra ledande politiker? ”Vi pratar inte med er…öh…den här veckan och nästa. Men så fort folk slutar springa ikapp hos er så är det lugnt.”

Folk i största allmänhet? Hur många ”made-in-china”-objekt kommer man, i konsekvensens namn, behöva göra sig av med i såna fall?

Det här är givetvis tillspetsat, men det är det bara för att jag vill ta tillfället i akt att föra fram min egen favoritkandidat till posten ”officiell OS-bojkottare”. En kandidat som jag pinsamt nog överhuvudtaget inte reflekterat över förrän en skarpsynt läsare – tack Patrik – förde den på tal i ett mejl för några veckor sedan.

Varför bojkottar inte media OS?

Tänk på saken. Huvudargumentet mot OS i Peking är att det kommer att bli en propagandatillställning för en diktatur. Alltså förvägrar vi dem helt enkelt möjligheten att göra propaganda. Inget CBS, NBC, eller CNN. Inget SVT, radiosporten, eller sportbladet. Ingen hojtande Lasse Granqvist, ingen formuleringsivrig Mats Olsson. Komplett medieskugga – silenzio stampa som det brukar heta i Italien – under tävlingarna. Eller bara under invigningen, om man nu nödvändigtvis ska kompromissa, men det är väl den som enligt uppgift ska vara mest Riefenstahlig av alla?

Skicka inte dit Christer Ulfbåge, förvägra Lasse Granqvist flygbiljetter. Filma inte, skriv inte, ta inga foton. Blogga för guds skull inte. Låt den enorma propagandamaskinen mala och mala utan att någon gitter se åt den. Hur kan vi tydligare visa att vi vet bättre?

I OS-artiklarnas ställe kunde man istället med fördel publicera artiklar rörande den kinesiska regimens brott mot mänskliga rättigheter.

Det kommer såklart aldrig att gå. Det ligger tv-avtal, reklamintäkter, och det ack så viktiga och allt annat överskuggande ”allmänintresset” i vägen.

Men faktum är att en mediebojkott av OS har minst lika många goda poänger som en allmän, eller en idrottslig, eller en politisk bojkott. Och skulle förmodligen, om den genomfördes med konsekvens, vara en av de mest effektfulla.

Men jag kan inte sluta tänka på synen när invigningsceremonin går av stapeln där i Peking i september – och i stället för miljoner glimrande fotoblixtar på läktarna är det bara dunkelt och ödsligt.

Det är en imponerande tanke.

Och jag kan inte låta bli att tycka att det vore fint om fler svenska journalister delade den. Christian Olsson på radiosporten är den enda jag känner till. Han vägrade åka till Kina på människorättsliga grunder. Det hedrar honom.