En stillsam kväll, one of those nights, när allt verkar gå i slow motion och tiden står nästan stilla - man bara anar att måndagsmorgonen hukar runt hörnet.
På scenen en flygel (Dobrogosz), en cello (Kati Raitinen), en bas (Peter Forss) och en ung sångerska med förbluffande mogen röst. Lycklig kärlek, längtan och, naturligtvis, olycklig kärlek så elegant avslappnat och avskalat gestaltat att det som synes förnämt oberört i själva verket vibrerar förnämligt intensivt och stilla.

Märkligt nog känns allt igen - det är trettiotal, fyrtiotal, femtiotal och tjugohundratal och alla andra tal som någonsin haft minsta beröring med det som kallas jazz. Ändå är allting alltså tämligen nytt. Men så är det också en trio högst kompetenta musiker med gedigen erfarenhet av allt från klassisk stråkmusik till modern kör- och konstmusik, som vet att pausen och tystnaden är ett effektivt klingande instrument; som vågar låta tempot hålla sig runt metronomens mest långsamma läge.
Och så denna sångerska, Anna Christoffersson, som fyller alla gropar, gupp och hålrum med en dov och fyllig, moget hes alt. Det är soft och polerat med knappt accentuerat klös där det behövs. Stämningsfullt och rent, kärvt och med en anings antydd dekadens. Ella Fitzgerald möter Margo Timmins från Cowboy Junkies. Jag vet inte hur gammal Anna Christoffersson är, men om hon kan förvalta och förädla den gåva hon fått har hon alla möjligheter att bli ett riktigt stort namn på den internationella jazzscenen.
På konvolutet skriver Steve (outgrundligt): more cowbell! Inte ett koskälle-kläck hörs på hela cd:n. Själv vill jag emellertid utbrista: more cello! Det är ett underbart ackompanjemang till Annas röst.
Skivan släpps den 19 april i samband med spelning på Fasching i Stockholm.