Det är en kraftig ökning från 1960-talet, då ungefär var tredje i samma ålder idrottade i en förening. Samtidigt har dock barn och unga minskat sitt spontanidrottande så att nästan all idrottsutövning numera sker i organiserad form.

Men det är inte bara inaktiva barn som är ett folkhälsoproblem - minst lika allvarligt är det med alla stillasittande och överviktiga vuxna. Andelen som rör på sig minskar betydligt från tonåren till medelåldern.
Om man som barn tävlar i en sport, innebär det då större möjligheter att man motionerar även som vuxen? Nej, enligt en studie är idrottsutövning under ungdomsåren endast svagt relaterad till motionsvanor som vuxen.
Det är istället andra saker som påverkar om en medelålders person är fysiskt aktiv. Av stor betydelse är vilka erfarenheter personen i fråga har av skolgymnastiken. Lars-Magnus Engström på Idrottshögskolan och Lärarhögskolan i Stockholm har visat att under 20 procent av de åttondeklassare som hade etta i skolgymnastik var aktiva 33 år senare, jämfört med 60 procent av dem som hade haft femma i gymnastiken. Detta indikerar att de med lågt betyg inte har blivit motiverade att röra på sig - istället har många fått avsmak för allt som har med idrott att göra.
Andra faktorer som har stor betydelse för de vuxnas motionsvanor är utbildningsnivå - de som har högre utbildning är väsentligt mer aktiva än lågutbildade - och om personen i fråga har vänner som motionerar.

Detta väcker frågor om ungdomsidrottens betydelse. Till exempel att en pojke eller flicka spelar fotboll eller basket i en förening innebär inte automatiskt att han eller hon kommer att hålla sig i form några årtionden senare. Och det är egentligen inte konstigt: tävlingsidrotten har inte mycket gemensamt med den hälsobefrämjande motionsidrotten. Medan tävlingsidrotten är inriktad på tävling och prestation tar motionsidrotten sikte på hälsa och utseende.
Men kanske har ungdomsidrotten andra viktiga syften än att lära barnen att sköta sin hälsa? Det har ofta talats om idrottens fostrande roll, och idrottsaktivitet ses också som ett sätt att hålla unga borta från gator och torg. Ytterligare ett syfte med ungdomsidrotten är att skapa en bas för den nationella elitidrotten - något som det dock sällan talas om.
När det gäller idrottens fostrande betydelse finns det olika uppfattningar hos experterna. Vissa menar att idrott förhindrar våld, brottslighet och rasism, medan andra hävdar att idrott leder till just detta.

Hur idrott påverkar värderingarna hos barn är alltså svårt att säga. Och kanske är det största värdet med ungdomsidrott att många barn och ungdomar har roligt när de sportar. Men om det är huvudsyftet med idrotten kan man verkligen ifrågasätta de penningsummor som samhället satsar på bland annat ishallar, bollhallar och föreningsbidrag.
Min tes är att den organiserade ungdomsidrotten inte ger så mycket för folkhälsan - det viktigaste är att få alla barn att trivas med fysisk aktivitet i skolan. Och då krävs att inget barn ska känna sig som en förlorare efter lektionen - något som ställer krav på en helt annan attityd till fysisk aktivitet än vad som är brukligt i den tävlingsinriktade ungdomsidrotten.