Undertecknat
Idrottsvärlden drabbades av en mycket tragisk händelse för två veckor sedan när snowboardåkaren Jonatan Johansson trillade under träning i Lake Placid och slog sig så illa att hans liv inte gick att rädda. Dödsfallet innebär ett rejält bakslag efter de svenska OS-bragderna, en förlust för svensk snowboard, men mest av allt förstås en fruktansvärd sorg för hans anhöriga.
Idrottsmän som dör berör oss på ett alldeles speciellt sätt. Det ska ju inte hända. Får inte hända. Det måste väl finnas regler?
Men ibland hjälper inga regler. Det vet de aktiva. De alpina grenarnas själva essens bygger på att tänja på gränserna för självkontroll och inte sällan att åka lite snabbare än man egentligen förmår. Här har man sett fler olyckor än inom de flesta andra sporter tillsammans och utövarna känner förstås till vilka konsekvenser deras val av idrott kan få.
Borde vi då förbjuda vissa fartgrenar eller åtminstone försöka reglera dem bättre? Det är en diskussion som nästan undantagslöst dyker upp efter sådana här händelser. Någonstans måste vi lägga skulden. Något måste göras för att förhindra att det händer igen. Det ligger i den mänskliga naturen att inte acceptera fatala dödsfall hos unga människor.
Vi ska förstås inte ha elitidrotter som är så riskfyllda att de aktiva varje gång deltar med livet som insats. Därför är det självklart att man vidtar maximala säkerhetsåtgärder och kontroll av utrustning inom de grenar som är mest utsatta. Dåliga skyddsnät och funktionärer på villovägar i backarna är oacceptabelt. Slarv och bristande rutiner får helt enkelt inte förekomma.
Men det ligger också i den mänskliga naturen att sträva efter höga höjder, snabba hastigheter och svåra tricks. Det är detta som driver många idrottare och som fascinerar oss andra som får våra adrenalintoppar av att åka två hållplatser med spårvagnen utan giltig biljett.
Idrott bygger på uthållighet och teknik, men också på att ständigt söka nya kickar och maximera hastigheter. Det är en utveckling vi varken bör eller kan stoppa.
