Vilka associationer får du av ordet terränglöpning? Kanske får det dig att tänka på en skön löptur i skogen där ens djupa andhämtning blandas med fågelsång och vindens prassel i lövverket. Men ordet kan också ge mindre angenäma minnen av tävlande på skolgymnastiken med blodsmak i munnen och muskler fulla av mjölksyra.

För de löparstjärnor som denna helg gör upp om VM-medaljerna i japanska Fukuoka är tävlingen varken en trivsam tur i naturen eller ett eländigt slitande i skogen. De bästa löparna på VM är vana vid att springa på gränsen av sin förmåga utan att finna det alltför plågsamt. När till exempel fjolårets dubbelmästare Kenenisa Bekele sätter in sin högsta växel ser löpningen ändå lätt ut - den lille etiopiern tar sig fram med ett lätt och rullande steg över lera och små backar. Nästan lika bra ser det ut när de andra världsstjärnorna, som exempelvis kvinnliga favoriten Tirunesh Dibaba, är i farten.

Terräng-VM är enligt min mening en av de mest underskattade tävlingarna som finns inom sporten. Långdistanslöpning är i högsta grad en global sport som utövas i alla världsdelar, och på terräng-VM möts löparstjärnor som under sommarens bansäsong föredrar olika distanser. Bland annat möter Bekele, som är mästare på 5 000 och 10 000 meter, världens bäste hinderlöpare Saif Saaeed Shaheen, som representerar Qatar.

De senaste åren har terräng-VM i mycket hög grad varit en afrikansk uppgörelse. Och även i år ser det ut att bli en kamp mellan i första hand löpare från Etiopien och Kenya. Förra året fanns det inte en enda europeisk löpare med bland de tio bästa i dam- respektive herrklasserna - det verkar helt enkelt som att löparna från västvärlden inte längre tror på sina möjligheter. Frånvaron av västerländska stjärnor är nog en viktig orsak till att media inte ägnar någon större uppmärksamhet åt terräng-VM.

Och visst finns det orsaker till den afrikanska dominansen. I östra Afrika finns det mängder med begåvningar för uthållighetslöpning som redan som barn får en bra grund för löpträning i och med att de färdas långa sträckor till fots. Dessutom finns det starka ekonomiska incitament: löpningen kan trygga framtiden inte bara för löparen själv utan även för dennes familj.

Men den afrikanska dominansen behöver inte vara så total som den varit på senare år. Att även löpare från andra världsdelar kan hävda sig visas bland annat av Benita Johnson från Australien som för två år sedan vann den långa sträckan vid terräng-VM i Bryssel. Ett annat exempel är Johnsons landsman Craig Mottram som i somras tog VM-brons på 5 000 meter, och som nyligen vid Samväldesspelen blev tvåa i kamp med de bästa kenyanerna. Om afrikanerna har bra förutsättningar på vissa sätt har löpare från västvärlden andra fördelar. I de rika länderna finns vetenskapliga resurser att utveckla och optimera träningen, samt en grundtrygghet som möjliggör att löpare kan ägna sig åt sin idrott utan att behöva oroa sig alltför mycket över sin framtid. En allvarlig brist i de rika länderna är dock att barn och unga inte får tillräckligt med fysisk aktivitet för att som vuxna klara av den hårdträning som krävs för att nå toppen.

Framgångar för européer, nordamerikaner och asiater skulle vara bra för terränglöpningen och för långdistanslöpningens framtid i allmänhet. Men denna helg kommer nog att bli en ny uppvisning av lätt och elegant löpande afrikaner.