Alfred Jarry var en mycket excentrisk fransk författare, officiell grundare av patafysiken, det vill säga läran om de imaginära lösningarna. Exakt vad det innebär är en aning oklart och det verkar ligga i sakens natur; som jag uppfattar det är patafysiken en plojvetenskap, en parodi på vetenskapsmän och filosofer som tar sig själva på alltför stort allvar. En av de mest framstående patafysikerna är till exempel krokodilen Lutembi som lever i Kongofloden. För en mycket underhållande inblick i patafysikens underliga universum rekommenderar jag göteborgsförfattaren Claes Hylingers romantrilogi Det hemliga sällskapet.

Magnus Hedlund, också göteborgare och medlem i det internationella patafysiska kollegiet, har översatt Jarrys märkliga roman Övermannen, som sägs vara den allra första surrealistiska romanen. Handlingen utspelar sig på 1920-talet och är alltså en framtidsskildring eftersom Jarry skrev romanen redan 1902. Övermannen handlar bland annat om cykling och sex, och som titeln anger rör det sig om att överträffa den mänskliga förmågan.

Huvudpersonen Marcueil hävdar inför en bildad skara att det är möjligt att upprepa kärleksakten över åttio gånger på ett dygn, och inför den häpna och roade salongen lovar han att bevisa sin tes. Jarry beskriver experimentet förvånansvärt detaljerat med tanke på den tid då boken skrevs, och jag antar att den franska borgerligheten måste ha blivit både upprörda och exalterade av den här skrönan, där ett cykellopp mot ett tåg är en annan höjdpunkt. Allt är inte omedelbart begripligt, vilket väl i och för sig är naturligt när det gäller en surrealistisk roman, men det är oavbrutet underhållande och tonen är frisk, fräck och respektlös. Översättaren Magnus Hedlund har god hand med språket och han lyckas fint med att klä denna infallsrika lilla roman i en språkdräkt som passar en läsare på 2000-talet.

Det lilla nystartade bokförlaget Sphinx har gjort en kulturgärning, och jag hoppas att fler än bara vi litteraturnördar upptäcker denna lilla pärla.

Alfred Jarry dog utfattig och alkoholiserad, endast 34 år gammal, och fick aldrig uppleva den berömmelse och kult som senare vuxit fram kring hans böcker och idéer. Hans sista ord lär ha varit: Kan jag få en tandpetare? En värdig död för en rolig författare som inte tog livet på alltför stort allvar.