Trots att jag är sportfåne - inte av födsel men av ohejdad vana - börjar jag mer och mer förstå varför många andra människor inte bryr sig om sport. För den underhållningsidrott som man lär känna via teve, tidningar och andra media tycks vara anpassad för en urbaniserad neandertalare.

För man kan väl knappast påstå att sportsidorna och tevesändningarna bjuder på nyheter kring viktiga livsfrågor (vissa fanatiska fotbollssupportrar tycker kanske annorlunda) eller kritiskt granskande journalistik. På senare tid har sportunderhållningen allt mer fokuserat på sportstjärnors utseende. Det har också blivit allt vanligare att idrottsstjärnor av båda könen viker ut sig för en fet bunt sedlar.

Liksom tidigare brukar sportrapporteringen fyllas med inslag om svenska framgångar och hjälteporträtt, kryddat med en och annan skandal. I stort handlar ju sportbevakningen om stjärnornas jakt på framgångar. Och måttet på framgång är segrar, uppmärksamhet och pengar. Det är sällan som detta synsätt ifrågasätts eller andra möjliga perspektiv ens antyds. Ifrågasättanden av tävlingsmentalitet eller elitism förekommer heller i princip aldrig. Och det är endast sällan som jämställdhetsfrågan lyfts fram.

Lika okritiskt är medias förhållningssätt till nationalism inom sport. Tidningar, teve och nätsidor bygger till stor del sin sportbevakning på att bevaka nationalistiska intressen. Nu till exempel verkar de stora frågorna kretsa kring de svenska fotbollsherrarna inför sommarens VM-turnering. Hur är det med formen hos backarna, ska Zlatan börja göra mål igen och hur är det med Fredrik Ljungbergs fot? Att detta är så viktigt kan bara förklaras med att nationalismen regerar.

Men om man släpper frågor som elitism, jämställdhet och nationalism och bara betraktar sport som en form av underhållning: hur intressant är sportutbudet egentligen? Får man några spännande insikter eller idéer när man läser eller tittar? Lär man sig något om människorna inom sporten?

Själv berörs jag mest av inslag som går lite under ytan, och som beskriver personer och deras idéer. Men även intervjuer med sportpersonligheter brukar vara ganska intetsägande. När en tevejournalist frågade en hockeystjärna om dennes första säsong i NHL blev svaret:

- Det har gått bra.

Tittarna fick också veta att 'det är fantastiskt att bara gå omkring här i New York'.

Att titta på matcher och att lyssna på intervjuer av detta slag är okej om man inte orkar tänka eller ta in något nytt. Men ibland vill jag faktiskt lyfta mig över neandertalarnivån när det gäller sport. På senare tid har jag särskilt intresserat mig för frågan om idrott kan användas för personlig utveckling. Detta är kanske ett ovanligt sätt att förhålla sig till sport, men icke desto mindre intressant. För idrott och personlig utveckling har det gemensamma att det i båda fallen handlar om utveckling av friska människor i stället för att man ska söka bot på sjukdomar - vilket den västerländska psykiatrin ägnat sig mycket åt. Idrott och personlig utveckling har också vissa gemensamma beröringspunkter som målmedvetenhet, tålamod, och positivt tänkande - bara för att nämna några. Det borde enligt min mening finnas personer inom idrotten som har tagit fasta på detta, men om de existerar så märks de i alla fall inte i media.

Det skulle vara stimulerande att veta mer om personer som vill något med sin idrott. För annars blir sport lätt något som man bara konsumerar slentrianmässigt och av ohejdad vana.