I den liberala teorin, som grundades av bland andra Adam Smith, styrs den fria marknaden av en osynlig hand. Det var och är en metafor för att visa att marknaden ska lämnas så fri som möjligt för att uppnå bästa möjliga resultat i fråga om välstånd för alla. I teorin ingår också att staten ska avstå från inblandning i ekonomin, liksom det övergripande syftet vinstmaximering. Men tesen att det är bäst för alla om marknaden sköter sig helt själv och avstår från att intervenera, omfördela, reglera och så vidare, är högst omdiskuterad inom den akademiska världen. Kritikerna framför bland annat att kapitalismen inte tar miljön i beaktande, att resursfördelningen blir ojämn och att ojämlikheten växer både inom samhällena och globalt.

Samtidigt kan vi läsa i den internationella arbetsorganisationen ILO:s rapport om globaliseringens sociala dimensioner att den globala tillväxten avstannat. Om denna observation är korrekt - vad betyder då detta för kapitalismen, som bygger på vinstmaximering? Om det inte längre finns någon global tillväxt, borde inte då den kapitalistiska ekonomiska politiken omdefinieras? Istället för att låta staterna konkurrera ut varandra i racet om skattesänkningar kunde vi fundera ut mekanismer som ökar staternas roller och spelrum och som ger demokratin en större roll.

Själv tycker jag att diskussionerna om framtidens globala system i högre grad borde ta sikte på hur vi kan skapa en global demokrati. Demokratin ska globaliseras, och globaliseringen ska demokratiseras. Som George Monbiot säger, håller demokratin sig tills vidare strängt innanför de nationella gränserna.

På det politiska planet ser vi att nationell demokrati inte fungerar utan global demokrati. Det här såg vi nyligen bekräftat av Brasiliens Luiz Inácio 'Lula' da Silva som i sin roll som president misslyckats med att förverkliga det arbetarnas Brasilien han hade skisserat upp i sin valkampanj. De sociala rörelserna i Brasilien känner sig nertrampade och utnyttjade. De internationella finansspekulanternas makt väger tyngre än Lulas löften till brasilianarna. Brasilien är fortfarande tyglat av de internationella finansieringsinstitutionerna och de nationella politiska prioriteringslistorna ger vika för internationella påtryckningar.

Politiker i norr och söder, öst och väst förklarar sin politiska maktlöshet med globaliseringsprocessens framfart. Men är politikerna egentligen så maktlösa som de låter förstå?

Trots prat och hot om det motsatta så har nationalstaten ju behållit sin roll som beslutsfattare i internationella angelägenheter. Istället för att skylla ifrån sig kanske det är dags för politikerna att kavla upp ärmarna. På programmet står införandet av mekanismer för en internationell demokratiseringsprocess.

Uppmaningen innebär förstås en utmaning att fundera ut de praktiska stegen på vägen mot en global demokratisk värld. Ofta lockar termen global demokrati fram tankar om

någon form av globalt parlament och global regering. Kanske global demokrati också i framtiden kommer att betyder just detta. En finess med demokrati är ju att resultatet av en demokratisk process inte nödvändigtvis är känt i förväg. Det vi kan göra i dag är att fokusera på några första steg för att inleda en internationell demokratiseringsprocess.

Ett första sådant steg mot en global demokrati är införandet av globala skatter. Som allmän bakgrund kanske man kan säga att statens huvudinkomstkälla består av skatteintäkter. Historiskt sett har en ökning av det gemensamma ansvaret inom samfund och på statlig nivå ofta lett till utvecklandet av ett gemensamt beskattningssystem. I vår globaliserade och globaliserande värld föds nya mönster för samarbete. På basen av detta är det viktigt att uppehålla en diskussion om möjligheterna till och formerna för ett världsomspännande beskattningssystem.

Kanske inspirerad av dessa tankegångar drog president Lula igång ett nytt program för bekämpandet av jordklotets fattigdom. Projektets startskott avfyrades i New York i september 2004 där 120 statsöverhuvuden deltog i ett möte. Programmet bygger på en rapport om bland annat införandet av globala skatter.

Också andra har funderat på global beskattning och närmare definierat en skatt på valutatransaktioner. Rapporter har getts ut i snabb takt av den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD, FN:s institut för utvecklingsekonomi, UNU/WIDER och ILO:s kommission om globaliseringens sociala dimensioner. Gemensamt för rapporterna är det försiktiga ifrågasättandet av den behövliga politiska viljan för att sparka igång beskattningssystemet.

Den globala ekonomiska tillväxten har enligt ILO-rapporten avtagit sedan 1980-talet. Inom vissa områden har tillväxten stannat och inom andra områden har tillväxten till och med varit negativ. Kina hör dock till de områden som står för stark ekonomisk tillväxt. Om observationen av avstannande ekonomisk tillväxt är korrekt, betyder det att dagens världsekonomi alltmer liknar ett nollsummespel. Vissa länder uppvisar negativ tillväxt och andra positiv tillväxt, men den globala tillväxten förblir nära noll. Eller med andra ord: det någon vinner förlorar en annan. Tron på att ekonomisk vinst automatiskt ska föra med sig högre välstånd för alla kommer på kant och

diskussioner om inkomstfördelning blir allt viktigare.

Samtidigt har skatteprinciperna förskjutits. Inkomstbeskattningen består medan beskattningen av kapitalinkomster förmildras. Skattekonkurrensen länderna emellan blir allt intensivare. Skattepolitik framförs ju som en kritisk faktor för företagen i deras beslut om lokalisering av produktionsenheterna. Skattelättnader leder till minskade skatteintäkter för stater. Mindre offentliga pengar leder till svagare stater och svagare stater talar med svagare röster inför enheter med mera pengar. Företagen - många med omsättningar större än flera statsbudgetar - kliver in på den politiska arenan och det folkvalda politiska beslutsfattningsmaskineriet förpassas till åskådarplats. Förutom att kapitalbeskattningen minskat så betalar också företagen allt mindre skatt. Howard Wachtel har forskat i OECD-ländernas skattestatisk och kommit fram till att företagen betalat mindre skatt inom hela OECD-området och en orsak till detta är skattesmitning.

Med andra ord, den ekonomiska tillväxten har stannat upp, skatteprinciperna har förskjutits så att kapitalbeskattningen och företagens skatter minskat. Global skatt verkar vara ett bra motdrag. Men vilka är då skatteobjekten, eller skattebasen? Listan på förslag är lång. En del föreslår skatt på vapenhandel, andra skatt på utnyttjandet av naturresurser. Andra föreslår skatt på flygbiljetter och andra på valutatransaktioner. De olika förslagen är inte nödvändigtvis uteslutande, och i många fall kan de vara kompletterande.

Av större vikt är formen och modellen för skatten. Och, i många fall blandar man ihop begreppen avgift och skatt. Enligt Wikipedia är en skatt generell medan en avgift endast behöver betalas av den som utnyttjar en facilitet. Exempelvis förutspås inte en nominell avgift som vissa länder frivilligt inför på flygbiljetter minska flygandet, och inte heller hjälper den insamlade summan pengar miljön på något sätt. Men en rejäl skatt på huggningen av regnskog som gäller alla som hugger regnskog kunde principiellt och eventuellt

avskräcka avverkningen av skogen, samtidigt som pengarna kunde användas till att introducera alternativ sysselsättning för de lokala jordbrukare som bränner skogen för att få odlingsmark.

Den modell som det forskats kanske mest i och som också resulterat i ett konkret avtalsutkast är en skatt på valutatransaktioner, något som föreslogs redan på 1970-talet av James Tobin. Avtalsutkastet är utvecklat av professorerna Lieven A Denis och Heikki Patomäki. Av de förslag som dykt upp är valutatransaktionsskatten det mest utvecklade, och ur ett praktiskt perspektiv kunde det därför vara idé att först arbeta för att införa en global skatt på valutatransaktioner. Andra globala skatter kunde sedan följa efter.

En skatt på valutatransaktioner har fem ändamål. Det första ändamålet är att införa kontroll på finansmarknaderna och transnationella strömmar av kortfristigt kapital. På det här sättet stabiliseras finansmarknaderna och utrymmet för staternas autonoma ekonomiska politik ökar. Redan en låg skatt beräknas dämpa spekulationsverksamheten på finansmarknaderna. Det andra ändamålet är att skapa en global fond för att utveckla och införa förebyggande och kompenserande mekanismer och mer generellt för globala nyttigheter. Också en låg skatt skulle resultera i betydande summor. Det tredje ändamålet är att införa någon sorts demokratisk kontroll över de globala finansmarknaderna. Ett fjärde ändamål kunde vara att skatten kunde täppa till möjligheterna för företagens skattesmitning. Ett femte syfte är att inkomsterna från de globala skatterna fungerar som alternativa finansieringskanaler för utvecklingsländerna, länder som i dag är underkastade de internationella finansieringsinstitutionerna.

En modell som bygger på de tre ändamålen ovan baseras inte på välgörenhet utan på rättvisa. De flesta länder talar för bekämpning av fattigdom. Samtidigt ser vi hur biståndets fallande siffror gör att biståndspolitiken framträder som en politisk relik från det kalla kriget. Biståndets dalande kurva utmanar de rika länderna att komma på alternativa mekanismer för inkomstgenerering för de fattiga länderna. Införandet av diverse avgifter kunde eventuellt inbringa pengar, men ska inte jämföras med införandet av global skatt.

Hur ser då strategin ut för att införa en skatt på valutatransaktioner? I praktiken kunde man kopiera händelseförloppet i landminekampanjen. I den kampanjen sparkades bannlysningen av landminor igång av ett fåtal länder för att sedan låta andra regeringar haka på. I frågan om en skatt på valutatransaktioner kunde man tänka sig att länderna inom ett valutaområde initierar processen, för att sedan få andra länder att komma med. Av vikt är också att inte underställa uppsamlingen och återdistributionen av pengarna till någon av de nuvarande maktpolitiskt färgade internationella institutionerna. Istället vore det viktigt att grunda en separat oavhängig organisation som styrs demokratiskt. Politik är till för att lösa gemensamma problem, och därför ligger det också en tanke i att inte definiera användningsändamålen för summorna i förväg och enligt icke-demokratiska beslutsmekanismer. Nästa steg är att inbjuda till en internationell konferens där ett avtal för en skatt på valutatransaktioner skrivs under. Konferensen ordnas av det land eller den grupp länder som är villiga att gå i spetsen för processen.

Men nyttan av en global skatt beror på hur skatten förverkligas. En för låg skatt dämpar inte valutaspekulation. En för hög skatt riskerar å andra sidan att ha negativa effekter på investeringarna. Ett frivilligt medlemskap i en valutatransaktionsskatteregim är inte bindande och kan upplösas av framtida regeringar. En ny sorts biståndsavgift kamouflerad som global skatt är inte nödvändigtvis till nytta för världens befolkning i det långa loppet. En ändamålsenlig skatt bör ligga mellan 0,025 och 0,1 procent. Dessutom måste avtalet vara bindande, det vill säga deltagandet ska inte vara tillfälligt eller utgöras av frivilliga bidrag.

Men införandet av globala skatter är förstås inte i sig självt tillräckligt för att införa global demokrati. Andra åtgärder är en bestående och strukturell lösning på utvecklingsländernas skuldproblem, införandet av utvecklingsbeaktande handelspolitik, och förstås en stark uppmuntran till utvecklingen av ett starkt och oberoende civilt samhälle. Efter att dessa reformer, eller transformationer, genomförts kan vi säkert identifiera ytterligare reformer som passar den värld vi lever i då.

Men vi ska inte låta tröskeln bli för hög. Låt oss uppmuntra våra politiker att börja med att arbeta för en beskattning av valutatransaktioner. Vem hinner först med att plocka upp initiativet om en skatt på valutatransaktioner? Vilket land ordnar konferensen där avtalet skrivs under? Rosenbad - det är bråttom!