I Länkar tar han med läsaren på en återresa till inbördeskrigets Somalia där kampen mellan klanerna och deras överhuvud SydKämpen och NordKämpen tagit vid stridigheterna efter diktaturens fall.

Med Dantes inferno som ledmotiv återvänder Jeebleh till Mogadishu efter tjugo års exil i New York. Han skall besöka sin mors grav och hjälpa sin bäste vän Bile att söka efter sin försvunna systerdotter Raasta som troligtvis blivit kidnappad. Vistelsen i det klanindelade Somalia blir en intensiv tid av frågor, gangstermentalitet och cirkulerande gamar.

En svettig och paranoid Jeebleh måste ha ögon i nacken, han kan inte lita på någon utan är ständigt påpassad. Det blir som ett inferno utan guide - eller kanske snarare utan tillförlitlig guide för olika män dyker ständigt upp och drar i återvändande Jeebleh med ambitionen att lotsa honom igenom Mogadishu och försöka luska ut vart hans lojalitet ligger. Redan på flygplatsen dyker vägvisaren Af-Laawe upp. Han bedriver begravningsverksamhet som enligt ryktet inte är helt behjärtansvärd, han kanske stjäl organ och säljer dem. Inte långt efter kommer chauffören som påstås vara andreman i en klanmilis och tidigare varit rådgivare åt diktatorn. Försiktigheten präglar även återseendet med Jeeblehs äldsta vän, efter att inte setts på flera år trevar de sig båda sakta men säkert fram till någon slags gemensam grund.

Och så var det det här med grammatiken. Så fort Jeebleh stiger av flyget finner han sig indragen i en tydlig pronomenproblematik med alla han möter. Han känner sitt 'jag' suddas ut och intvingas i ett 'klan-vi' som också är uteslutande och innebär ansvar inte bara för egna handlingar utan även för klanens. Det gäller att bekänna färg och välja sida och det helst på stört.

Nuruddin Farah förmedlar känslan av att ständigt behöva titta sig över axeln och passa på vad man säger i en situation där allt kan vara dubbeltydigt. Länkar är en spännande och framförallt lärorik politisk roman med ett vackert språk. Men många av de olika sammanträffandena i boken känns orimliga och en del frågor lämnas obesvarade. Det blir svårt att hänga med i svängarna och ibland skall det erkännas att jag är lika vilse som Jeebleh. Frågan är dock om man kan bli annat i ett hänsynslöst Mogadishu där vapen är lika nödvändigt och vardagligt som ett paraply en regnig dag och gamar är lika frekventa som duvor på ett torg