I mainstreammedia fick beslutet att medlemsomrösta om EU-utträdet mest uppmärksamhet. Med klimathotet som täckmantel är Wetterstrand och Eriksson beredda att offra demokratin. ”Det är för bråttom” sade Eriksson härom veckan i Ekots lördagsintervju. Ett argument som luktar ekofascism. Men även om det skulle anses som ett extremt frånsteg från den gröna ideologin att acceptera EU och EU-medlemskapet så var det faktiskt inte det beslutet som fick den sista gröna flagan i mp:s fernissa att lossna.

Ett beslut om en omröstning är inte ett nytt ställningstagande i sig, utan utträdesfrågan är fortfarande öppen. Det kan till och med bli så, även om det inte är troligt, att EU-motståndet styrks ytterligare av denna process. För om EU-motståndarna vinner medlemsomröstningen blir det svårt för ledningen att fortsätta gömma undan utträdeskravet i dagspolitiken. Sedan är det dessutom så att det finns alternativ till mp för oss som vill rösta på EU-motståndare, vilket också gör skadan mindre.

Då var beslutet att inrätta sig i sosseledet när det gäller arbetslinjen betydligt värre. Miljöpartiet har varit det enda riksdagsparti som i någon mån, om än för lite, drivit något annat än arbetslinjen. Visserligen kan man hävda att kongressbeslutet inte gör någon större skillnad. I dagspolitiken har mp-ledningen aldrig drivit med-

borgarlön, och som vision i programmet lät kongressen det fortfarande stå kvar. Men att en kongress nu beslutat att man ska ställa krav på folk att stå till arbetsmarknadens förfogande är ändå att vända de gröna idéerna hela ryggen.

Partiledningens talesperson i frågan, Gunvor G Ericson, pratade som den gråaste sossen på kongressen om det goda arbetet. Om hur viktigt det är att alla blir en del av arbetsmarknaden och får göra något positivt. Och det är här någonstans som frågan blir en vattendelare mellan dem som tror på den goda staten och kapitalet och oss som tror på ett frihetligt samhälle där makten ligger hos de berörda. En vattendelare som man inte kan ställa sig på ena sidan om i daglig praktisk politik och samtidigt med trovärdighet hävda att ens vision är på den andra sidan.

Frågan man måste ställa Ericson är vem som ska avgöra vad det goda arbetet är. Är det Ericson, Eriksson, Reinfeldt, Sahlin – eller är det kanske den där coachen som mp vill ge varje arbetslös? Den som ska se till att den stackars arbetslösa får ett vettigt liv.

Och vad ska bedömas som det goda arbetet? Nyligen kunde vi höra från USA om en biltvätt där bilarna tvättas av kvinnor i bikini. Om något liknande dyker upp i Sverige, skulle en arbetslös då tvingas att ta ett sådant jobb? Nej, säger troligen Ericson, om avgörandet ligger hos henne. Men det kommer det troligen inte att göra. Och vem vet vad den där coachen tycker, om avgörandet ligger hos denne?

Och om beslutet går på Ericsons förmodade linje i just den frågan, vad blir då svaret om det handlar om att gå runt i någon löjlig Ronald McDonalds-utstyrsel och kränga klimatvidriga, nedmalda likdelar? Eller tillverka vapen, vägar och annat som hotar mänskligheten? Eller sitta på meningslösa ams-kurser som ens coach skickar en på för att förbättra sin personliga statistik? På de frågorna blir det svårare att förutse vad de som ska vara domare över folks liv kommer att säga. Det handlar nämligen om värderingar och olika synsätt. Vad som är ett gott jobb för en kan vara totalt förnedrande för en annan.

Redan i dag tvingas folk till jobb de inte vill ha på orter långt ifrån där de bor och vill bo. Du ska vara beredd att flytta vart som helst i landet och ta vilket jobb som helst för att inte riskera att bli av med ersättningen. När nu mp slår in på samma linje så krävs det svar på ovanstående frågor. Vem ska bestämma och vad ska räknas som det goda jobbet? Och ska man slippa ta de andra?

Med arbetsplikten flyttas makten från individen till byråkrater, arbetsköpare och politiker. Med medborgarlön är det var och en som bestämmer vad som är det goda arbetet. Du kan själv bestämma om du vill ställa upp på de villkor som staten och arbetsköparen sätter upp. Du kan lugnt säga nej till ett förnedrande jobb utan att riskera att bli av med ersättningen. Du kan själv bedöma om du är tillräckligt kry och har tillräckligt med energi för att orka med att ha ett visst jobb eller om du vill riskera att bränna ut dig. På det sättet och endast det sättet kan det goda arbetet garanteras. Goda för den som har det, inte för politiker och arbetsköpare.

Medborgarlön, eller basinkomst, handlar alltså inte i första hand om att slippa jobba, det handlar om att få makten över sitt jobb och därmed en mycket stor del av sitt liv. Att själv kunna välja vilket jobb, och då inte bara bland de avlönade, som du vill ha. Att själv kunna välja hur mycket du ska jobba för att må bra, få balans i livet och inte bränna ut dig. Att själv kunna välja var du ska bo och leva.

Arbetslinjen och numera även mp gör folk livegna, medborgarlön gör folk fria. För oss som vill förbli fria verkar det nu bara finnas sofflocket kvar att välja i nästa val.