Många av de argument som lyfts fram i den så kallade pigdebatten handlar om att kvinnor måste få avlastning i hemmet. Knappt någon reflekterar över att männen kan ta sitt ansvar i hemmet. Eller så anses den striden vara förlorad. De som har 'viktiga jobb' ska i samhällseffektivitetens namn ha tid att ägna åt sig åt det 'de är bra på' istället för att lägga tid på hushållsarbete. Eftersom det fortfarande är kvinnor som utför det mesta av hushållsarbetet framställs det därmed som ett feministiskt krav.

Debattörer jämställer det med när kvinnorörelsen krävde dagis på 1970-talet. Det frigör tid i hemmet och dessutom skapas nya möjligheter för kvinnor att försörja sig själva och på så sätt även frigöra sig själva. Redan i de här argumenten lyfts en del intressanta frågor som kan appliceras på en generell diskussion kring synen på arbete. Vad är ett viktigt arbete? Vem ska utföra det? Under vilka former?

I dag uppvärderas arbeten som jurist och ekonom medan sjuksköterskor och städerskor nedvärderas. Detta trots att samhället inte skulle fungera utan de senare, men nog skulle klara sig hyfsat utan de förra. Argumenten som förs fram för att försvara den här uppdelningen är baserade på en idé om rättvisa. Den som har ansvar för någons liv, har ett tungt arbete eller har genomgått en lång utbildning ska också få mera betalt. Fast vilket yrke kan du hitta som inte uppfyller något av de kriterierna? Är det inte tungt att städa? Är det inte en lång utbildning för att bli sjuksköterska? Anledningen till löneskillnaderna måste därför vara någon annan.

Vi lever i dag i ett kapitalistiskt samhälle - om det är alla eniga. Ett kapitalistiskt samhälle kan definieras som ett utbyte av varor på en öppen marknad, där drivkraften i varje bytesled är vinstmaximering. För att vinstmaximera krävs att man får ner produktionskostnaderna så mycket som möjligt och dessutom kan ta ut högsta möjliga pris.

Produktionskostnader är exempelvis alla kostnader för dem som tillverkar varan. Genom att sänka de sociala avgifterna och istället tvinga folk att teckna privata försäkringar går det att få ner produktionskostnaderna och öka vinsterna. Ett annat sätt är att ekonomiskt värdera visst arbete högre än annat och på det sättet undvika att betala för det senare.

Under historiens lopp och fram till våra dagar har biologistiska argument använts för att förklara varför kvinnors arbete avlönats lägre eller inte avlönats alls. Städande, vårdande, tvättande - allt konkret och immateriellt arbetet som kvinnor utför har inte setts som riktigt arbete, utan endast som ett utslag av den kvinnliga naturen. Genom denna syn på kvinnan har man kunnat räkna bort kvinnors arbete ur den kapitalistiska produktionskedjan och därför inte behövt betala för det.

På samma sätt kan man se hur människor från andra länder har beskrivits som lägre stående och lata, och därför oförmögna att klara av ett mer 'kvalificerat' arbete. Även där har man på så sätt fått en grupp som kunnat utföra det hårdaste och mest monotona arbetet utan ordentlig ersättning.

Men genom feministisk och antirasistisk kamp har de biologistiska argumenten tappat mark. I dag är det därför inte längre biologistiska argument som förs fram i första hand. Istället är det kulturella och framför allt individuella skillnader som avgör vem som ska utföra ett arbete. Vissa 'individer' är mer lämpade att vara läkare eller ingenjörer, andra är bättre på att städa. De som är bäst lämpade att vara läkare måste få hjälp i hemmet för att kunna utföra fler timmar avlönat arbete. Vilken tur att det finns de som är mer lämpade att ta hand om städningen och tvätten i de hemmen. Sedan är det väl antagligen bara ett lustigt sammanträffande som gör att de som passar bäst för de här jobben kommer från arbetarklasshem och troligtvis är kvinnor och invandrare. Bakom en individualistisk syn på samhället ligger strukturerna dolda.

Tittar vi istället på de kvinnodominerade yrkenas karaktär, ser vi att det oftast är yrken som inte är marknadsekonomiskt lönsamma. De producerar varor och tjänster som kan nyttjas av alla trots att man inte har betalat för dem. Enligt nationalekonomiska teorier är det här så kallade kollektiva varor som det är svårt att göra en vinst på. I en marknadsekonomi ses därför den offentliga sektorn som något mindre värd eftersom det inte går att göra den vinstdrivande. Den 'tärande' sektorn ställs mot den 'närande'. Nu privatiseras de sektorerna och fasta tjänster byts ut mot visstidsanställningar för att på så sätt hålla lönekostnaderna nere. Produktionen ska bantas på bekostnad av de anställda.

Den flexibla arbetsmarknaden är här och med den större osäkerhet och färre jobb. På många håll pratar man om en feminisering av arbetsmarknaden, det vill säga det som tidigare har varit kvinnors villkor blir mer och mer allmängiltigt.

Från regeringens - och dess styrningsagent AMS:s - håll basuneras budskapet ut: vi måste jobba mer och till och med ta plusjobb eller jobba gratis på praktikplatser. Fast vi vet att det inte finns jobb har arbetslöshetsproblematiken individualiserats. Det är vårt eget fel om vi inte hittar jobb. Vi tvingas sitta dag in och dag ut på något jobbsökarcenter medan arbetsförmedlaren ger oss de bästa tipsen till en 'anställning', med en lön som staten själv subventionerar.

Bakom gruppen helt eller delvis arbetslösa döljer sig ofta ett arbetsliv som är uppsplittrat i tid och rum. Många har flera anställningar, pluggar extra för att kunna höja sitt bytesvärde på arbetsmarknaden, jobbar svart på 'fritiden' eller vårdar en anhörig utan betalning. Mycket av det vi gör under en dag räknas inte ens som arbete, trots att det ingår i den kapitalistiska produktionskedjan och därmed är nödvändigt för att företag ska skapa profit.

Ett betalt jobb på deltid tar ofta åtta timmar om dagen att sköta när vi räknar med transporter till och från jobb och hämtning och lämning på dagis. Utöver det tillkommer matlagning, handling, städning och så vidare. Det obetalda arbetet håller igång samhället och utförs till stor del av kvinnorna.

Visserligen minskar skillnaderna i hur mycket hushållsarbete vi utför, men då räknas inte det immateriella arbetet in. Utan någon som planerar födelsedagar, inköp av fikabröd eller familjens släktträffar skulle samhället börja halta. Kvinnor har en särställning i denna osynliga och obetalda sektor. De anpassar sina liv efter hem, familj och arbeten som kräver full tillgänglighet.

Dagens arbetsmarknadspolitik leder till ett segregerat samhälle där grupper ställs mot varandra. I dag är det ditt arbete som ger dig människovärde i samhället - utan arbete är du ingen. Genom värdet på ditt arbete värderas du även som person. De som har fast anställning och gör karriär jobbar därför så mycket att de bränner ut sig. Stora delar av befolkningen kan samtidigt inte få en anställning och riskerar att hamna i en känsla av utanförskap. En känsla som har skapats av dagens arbetsmarknad. De som varit inskrivna på en arbetsförmedling vet. Det socialförsäkringssystem som skulle trygga ett värdigt liv är inte längre någon självklarhet. Vissa arbetare hålls på knä som 'arbetslösa' eller underbetalda och deras situation utgör det perfekta hotet för arbetsgivarna. Skuldbeläggande och hot om indragen a-kassa fungerar som redskap för att disciplinera de olydiga.

Den skattereduktionen som man försöker genomföra för hushållsnära tjänster med feministiska argument leder till en mer utpräglat orättvis arbetsdelning. Det utkristalliseras en arbetsmarknadspolitik där människor är förbrukningsvaror. Dess konsekvenser är ett reproducerande av sociala klyftor mellan människor där klassolidariteten är avlägsen.

Frågan vi måste ställa oss är vad arbetsmarknaden gör med vår hälsa och miljö - de två viktigaste faktorerna att ta hänsyn till i skapandet av en hållbar global utveckling. Samtidigt som produktiviteten ökar mår människor sämre av stress eller utanförskap. Färdigutbildade läkare jobbar på grund av läkarbrist tolvtimmarspass och ingen förbättring är på gång. Genom skråtänkande hålls löner uppe och människor ute. I hetsandet efter högre produktivitet ställs inte frågan vad syftet med arbetet är. Borde det inte vara bättre att den som har ansvar för någons liv jobbar färre timmar istället för att få högre lön? Borde vi inte därför utbilda fler till de jobben för att fylla behoven och ge alla tid att ta hand om sig själva? För vad är lösningen i dag? Att några av oss arbetar ihjäl oss medan vissa inte får betalt för det arbete de utför? Överproducera tills vi inte längre har någon jord kvar?

Vad vi behöver göra är att arbeta mindre, inte mer. Vi behöver dela på de nödvändiga insatserna och få lika ersättning för lika jobb. Vi tror inte att en marknadskapitalism kan åstadkomma det, men det är ingen anledning till att helt ge upp och se klyftorna öka ännu mer. Målet måste vara att minska skillnaderna mellan människors levnadsvillkor så mycket som möjligt. Att vissa grupper i samhället ska sköta den mest monotona och isolerade delen av arbetet kan därför inte vara lösningen på problemet att kvinnor bränner ut sig. Istället visar exempelvis förslaget om subventionering av hushållsnäratjänster att feminismen på allvar måste göra sitt återtåg på arbetsmarknaden.

Det är vi som bestämmer hur långt det får gå innan det vänder. Genom historien har det varit motståndet som drivit igenom förändringar. Åtta timmars arbetsdag, föräldraförsäkring och semester hade inte funnits i dag om vi hade lutat oss tillbaka och väntat på att någon annan skulle fixa det. Företagen i en marknadsekonomi måste göra större vinster annars går de under. Ansvaret för att skapa ett rättvist samhälle kan därför inte ligga på arbetsgivare eller politiker. Vi måste själva bestämma oss för hur vi vill att morgondagens samhälle ska se ut. Det är inte färdigt än.