Stockholmsbandet Friska viljor har precis släppt sitt andra album, Tour de Hearts, och befinner sig mitt i ett hektiskt turnerande. När de lyckas avsätta en kväll för intervju kommer Joakim Sveningsson direkt från sitt jobb som fritidsledare och för Daniel Johansson, som varit frilansmusiker i många år, väntar turné med Lykke Li med avgång klockan fem morgonen därpå. De nästan halvligger på kafébänkarna men ser ändå relativt pigga ut, och vaknar till ytterligare lite när de blir medvetna om att fiket serverar öl.

Får ni för lite uppmärksamhet här i Sverige?

– Vi har väl inte ansträngt oss så mycket för att få det, säger Daniel. Men visst, första skivan var väldigt förbisedd här medan de gjorde vågen i resten av Europa.

År 2005, i ett tillstånd av gemensam hjärtesorg, började Daniel och Joakim, som spelat ihop som tonåringar i uppväxtens Småland, att spela tillsammans igen som något slags terapi. Det resulterade i vad som skulle komma att bli debutskivan Bravo.

– Vi funderade på vad vi skulle kalla oss, även om vi inte tänkte att det skulle bli en platta, säger Joakim. Det var väl ett utslag av självironi, att kalla oss för nåt så klämkäckt som Friska viljor när vi mådde ganska dåligt.

– Och även om vi sen tyckte att det lät töntigt så har man vant sig vid namnet. Nu känns det som en utmaning, att folk måste överbrygga den där barriären för att vilja lyssna på oss.

Vägen till skivkontrakt kantades minst sagt av flyt och började med att de reste till Tyskland på semester.

– Jag hade just köpt min mandolin och vi hade nån tanke om att vi skulle dra runt och vara gatumusikanter i Hamburg och Berlin och så vidare, säger Joakim. Och så hade vi några exemplar av vår skiva med oss.

– Det gick inte så bra, fortsätter Daniel, vi vågade inte spela, så man gick och tog en öl istället och sa ”okej, nu kanske vi vågar spela nån gata”. Men istället gick vi in i en skivaffär och frågade om de kanske ville köpa några ex av vår platta.

– Butiksinnehavaren lyssnade och gillade det jättemycket, och bjöd in oss att spela i affären senare. Han drog dit massa kompisar, varav någon fixade en annan spelning, och så någon vid nästa tillfälle. Så vi kom inte längre än till Hamburg, men till slut hade vi spelat för en massa människor där.

Daniel och Joakim kom hem till Sverige och tyckte att de hade haft en toppensemester men visste inte riktigt vad de skulle hitta på nu. Då ringde ett tyskt skivbolag till Daniels egna etikett, Crying Bob Records, och sade att de ville ge ut skivan.

Sedan dess har Tysklandsgigen blivit många, och under sommaren spelar Friska viljor även i Österrike och Schweiz. En enda spelning blir det i Stockholm.

– Det känns lite läskigt, vi har inte spelat här på ett och ett halvt år, säger Daniel. Men vi har nog en liten skara fans i alla fall.

Hur skiljer sig den nya skivan från den förra?

– Det är jättestor skillnad i texterna, säger Joakim, men kärleken som drivkraft finns väl alltid.

Men den nya känns ändå större än två brustna hjärtan.

– Båda skivorna tror jag folk skulle kunna uppfatta som debutplattor, de spretar så pass mycket, säger Daniel. Det är nog svårt att placera oss i en genre, och jag tycker nog inte att vi låter som något annat, även om det är klyschigt att säga.

Friska viljor spelar på Debaser Slussen den 12 juli.