Religionen är en privatsak
Replik av Karolina Hagegård på tidigare artikel i GFT 20/6
Maria Hagbergs artikel är skriven i en tongång som verkar mycket arg, och Alen Malik Crnalics hälsande på en kvinna genom att lägga handen på bröstet och buga, i stället för att ta henne i hand, jämförs raskt med att kvinnor skulle behöva dubbelt så många vittnen i en rättegång, eller straffas för att ha sex före äktenskap. Förmildrat endast genom meningen ”Det kan låta dramatiskt /ja, en aning!/, men ger man efter för religiösa krav kommer det snart nya krav.” Med samma resonemang kan vi lika gärna bura in snattare på livstid, för ger man efter för ett brott kommer det snart nya brott!...
Jag skulle vilja nyansera debatten lite, och försöka höja nivån genom lite problematisering. Låt mig börja med att citera bibeln: ”Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna” (3 Mos 18:22) ”Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen.” (3 Mos 20:13) I dessa väl kända citat kan vi lägga märke till två saker. Den ena är att om de inte hade stått i bibeln, men jag i stället skulle ha skrivit så på min hemsida, då hade jag kunnat fällas för hets mot folkgrupp! Det andra är att det inte står något om kvinnor som ligger med kvinnor! Det är i själva verket genomgående för alla moseböckerna att lagarna riktas helt och hållet till män, utom när det gäller någon ytterligare inskränkning av kvinnornas frihet, eftersom kvinnor räknas som omyndiga och mest ett tillbehör till ”folket”, dvs männen.
Varför fälls då inte bibelutgivare för hets mot folkgrupp? Jo, som en (homosexuell, manlig) jurist förklarade på TV-nyheterna just när lagen om att räkna homosexuella som en folkgrupp kom: Det krävs att skrivelsen publicerats just i syfte att hetsa mot folkgruppen. I fallet bibelutgivare anser man att syftet är ett annat! Hm… Kan detta appliceras även på mannen som la handen på bröstet och bugade? Vad var hans syfte?
Saken är den att islam, liksom kristendomen, i sina religiösa texter innehåller en hel del som inte är förenligt med modern humanism och inställning till jämställdhet. Men vad Hagberg, och alla vi andra, bör observera, är att det finns en väldig mängd människor där ute, som är kristna eller muslimer, och som samtidigt är goda människor! Utifrån kan en religion verka inskränkt, hämmande och förtryckande, särskilt om man ser till dess texter som skrevs för ett antal tusen år sedan, men för den religiöse handlar det framför allt om något helt annat, nämligen kärleken till en gud (eller flera), och detta är något som knappast kan överskattas! Hagberg har rätt i att religion är en privatsak, men inte nog med det: Det är en privatsak som omfattar hela livet, och dessutom en existens därbortom! Att då hindras av en stat att utöva sin religion enligt sin övertygelse, innebär enorma inre konflikter för en människa. Ska hon t.ex. välja att sitta i fängelse nu, eller brinna i helvetet senare?... Flera mänskliga grupperingar, däribland Amnesty och FN:s folkrätt, har konstaterat att sådana val inte är rimliga att ställa människor inför, och därmed har man slagit fast att religionsutövning är en mänsklig rättighet.
Men om religionen då i sig kränker mänskliga rättigheter? Ja, då har vi ett problem. Jag är själv medlem i Amnesty, och jag stödjer kampen för att t.ex. avskaffa omänskliga straff och rättskipning som inte är förenlig med internationell standard. Jag skriver brev för att kvinnor dömda till stening för otrohet ska frias. Jag gör allt detta, men när det rör sig om religion är det av yttersta vikt att vi ständigt diskuterar och ifrågasätter vad som verkligen är en mänsklig rättighet, och ibland till och med vilken rättighet som är den viktigaste i den givna situationen. För det händer tyvärr att de står emot varandra. (Abortfrågan, som Hagberg nämner, är ju ett klassiskt exempel på detta: Rätten till liv, mot rätten till sin egen kropp och reproduktiva hälsa. Den som påstår att frågan är okomplicerad saknar insikt.)
Maria Hagberg skriver, om mannen som inte hälsade i hand: ”Hans agerande, religiös fundamentalism, är ett allvarligt hot mot kvinnors mänskliga rättigheter”. Och frågan är alltså: Är att bli hälsad på just genom handslag, en mänsklig rättighet? Och är det i så fall en så tungt vägande mänsklig rättighet, att den kan sätta rätten till fredlig religionsutövning åt sidan? Eller skulle vi möjligtvis kunna lösa den här frågan genom lite samtal med, och förståelse för varandra? För förmodligen menade faktiskt inte Alen Malik Crnalic något illa. För som sagt, det stora flertalet religiösa människor därute är faktiskt normala, snälla människor, som älskar sin gud, och som gör så gott de kan.
Ateist och Amnestymedlem
