En kylig vintersöndag i slutet av juni spelades en udda match på Estadio Monumental i Buenos Aires. Det var en slags repris på VM-finalen som hade avgjorts där 30 år tidigare. Spelare från guldlaget mötte dagens U20-landslag och vanliga ungdomar som representerade diktaturens offer.

Under finalen mot Holland 1978 satt General Jorge Videla på hedersläktaren. 30 år senare satt Maj-torgets mödrar, vars barn mördades av Videlas hantlangare, på samma plats. Vid sidan av planen låg en lång banderoll med fotografier av de ”försvunna”. Evenemanget var ytterligare en uppgörelse med de mörka åren på 70-talet.

1976 tog en militärjunta med Jorge Videla i spetsen makten i Argentina. Redan på kuppdagen inledde armén en blodig jakt på vänstersympatisörer. Tiotusentals unga män och kvinnor kidnappades och mördades. Offren begravdes på okända platser och de allra flesta är än i dag ”försvunna”.

I mitten av 60-talet hade Fifa bestämt att Argentina skulle stå värd för mästerskapet 1978. Men i takt med att VM närmade sig höjdes kritiska röster mot regimen. Många krävde att Sverige skulle stanna hemma. I Argentina låg locket på. Journalister som kritiserade juntan dödades. Massakrer på politiska motståndare framställdes som strider mellan armén och ”terrorister”.

Hoten om bojkott förverkligades aldrig. Militärerna fick möjlighet att visa upp ett i deras mening välmående och fredsälskande land – men bluffen lyckades inte. I omvärlden kom mästerskapet att förknippas med förföljelser och mord, men för det egna folket blev turneringen en succé. Det fotbollsälskande Argentina tog sitt första guld någonsin efter 3–1 mot Holland i finalen.

Samtidigt torterades politiska fångar i diktaturens hemliga fängelser. De som överlevde fångenskapen har berättat om hur de kunde höra folk jubla över VM-guldet på gatorna, ovetandes om elchockerna och våldtäkterna som fångarna utsattes för.

Men visste landslagsspelarna verkligen inte vad som hände? Det är frågan som många unga argentinare ställer sig i dag, när ingen längre förnekar diktaturens brott.

2008 stod Leopoldo Luque, René Housemann och Ricardo Villa från 78-laget åter på Estadio Monumentals gräsmatta. De svarade tålmodigt på journalisternas frågor. Varje intervju inleddes med frågor om VM-guldet och avslutades med frågor om militärdiktaturen: Visste ni om att fångar torterades? Kände ni till att politiska motståndare försvann?

Alla tre hävdade att de ingenting visste.

– Jag skulle inte ha deltagit i VM om jag hade känt till övergreppen, försäkrade René Housemann.

– Jag är här för att visa att jag tar avstånd från militärdiktaturen, sade Julio Villa. Men man bör inte koppla samman förföljelserna av oliktänkande med landslagets bragd.

Dokumentärfilmaren Liliana Mazure var en av åskådarna vid jubileumsmatchen. Hon tvingades i exil av diktaturen 1977.

– Jag befann mig i Mexiko under VM -78. Där var militärjuntans förbrytelser mycket mer kända än här, sade hon.

– Men jag tror nog att många argentinare faktiskt kände till vad som hände. Men de var rädda och ville inte låtsas om det, lade Mazure till efter att ha funderat en stund.

Speakerrösten meddelade att flera spelare från guldlaget skulle komma att missa matchen på grund av ett inställt flyg. När domaren blåste igång var bara Leopoldo Luque med på plan. Villa och Housemann ursäktade sig med att åldern hade tagit ut sin rätt. Luque hann röra bollen två gånger innan han bytte ut sig själv efter tio minuter.

Bakom matchen stod det statliga ”Minnesinstitutet”, som har till uppgift att hålla minnet av diktaturens förbrytelser levande. Matchen i sig är ytterligare ett tecken på att Argentina bearbetar sitt mörka förflutna. Diktaturen är i dag ständigt närvarande i filmer, böcker och musik.

Guldtränaren från 1978, César Luis Menotti, har kritiserats för att han vägrar att tala ut om diktaturen och VM-turneringen. Men den förre storstjärnan Jorge Valdano hävdar att Menotti inte sympatiserade med militärerna – tvärtom. Enligt Valdano höll Menotti följande tal till spelarna före finalen: ”Vi tillhör folket och kommer från de samhällsklasser som förtrycks av diktaturen. Vi representerar det enda sanna i vårt land: fotbollen. Vi spelar inte för militärerna på läktarna utan för våra landsmän.”

2005 hävde Högsta domstolen de lagar som gav militärerna amnesti. Flera torterare har sedan dess dömts till långa fängelsestraff. Kuppmakaren själv, Jorge Videla, sitter i husarrest i väntan på rättegång.

Men fläcken på VM-guldet sitter kvar. Turneringen 1978 kommer för alltid att förknippas med diktaturen. Och många misstänker att Videla mutade redan utslagna Peru inför matchen mot hemmalaget. Argentina var tvunget att vinna med fyra måls marginal för att gå till final. Matchen slutade 6–0.

Åtta år senare vann Argentina VM igen. Landet styrdes då av en demokratiskt vald president och man vann utan suspekta målkalas. Det var kanske därför som Diego Maradona blev så folkkär: han ledde Argentina till en VM-seger som ingen kan ifrågasätta. Och som inte framkallar mörka minnen.