John Mayer är inget mindre än ett geni. En fantastiskt talangfull gitarrist som lyckas få fram häpnadsväckande mycket och vackert ljud ur sitt instrument. Efter en miniplatta, tre studioalbum och tre livealbum släpper den trettioårige amerikanen ännu en livekonsert. Den här gången på både cd och dvd.

Och det är en mycket speciell konsert som nu bandats. Den hölls i Los Angeles den åttonde december förra året och omfattar egentligen tre föreställningar. Alla med Mayer i huvudrollen.

Den inleds med ett akustiskt set, där John Mayer sitter ensam på scenen med sin gitarr och redan i öppningslåten - Neon ¬- får lyssnaren att häpna och imponeras av hans fantastiskt flinka och speciella sätt att traktera instrumentet.

Lagom till populära grammyvinnaren Daughters (”Fathers be good to your daughters / Daughters will love like you do / Girls become lovers who turn into mothers / So mothers be good to your daughters too”) får Mayer sällskap av Robbie McIntosh som spelar slidegitarr. Och när den akustiska avdelningen efter en knapp halvtimme avslutas har även den tredje gitarristen, David Ryan Harris, kommit upp på scenen och de serverar en cover på Tom Pettys Free fallin' som gör att jag aldrig mer kommer att stå ut med att höra den i någon annan trubadurs tappning.

Mayer är stolt över att öppna för sig själv, säger han. Men före huvudakten kommer ett mellanspel av helt annan karaktär. Tillsammans med trummisen Steve Jordan (The Blues Brothers, Sonny Rollins, Bob Dylan, Bruce Springsteen, Sheryl Crow, BB King, Cat Stevens, Herbie Hancock, Jacko Pastorius, Alicia Keys m fl) och basisten Pino Palladino (David Gilmour, Elton John, The Who, Eric Clapton, Phil Collins, Peter Cetera, Eros Ramazotti, Bryan Ferry, Ofra Haza, Al di Meola, John McLaughlin, Jeff Beck, Gary Numan, Paul Simon, Ronan Keating m fl) bildar kvällens frontman John Mayer Trio. Och nu blir det blues. Och rock.

Man förvånas över hur mycket det kan låta om bara tre musikanter. Det är inte minst Mayers egen förtjänst. De spelar långsam slöblues, och Mayer gläds åt att den 7000 personer starka publiken kan jubla åt det år 2007 (”All is not lost”), men också riktiga rockrökare. Själv blir jag som mest golvad av de senare. Av den helt underbara versionen av Jimi Hendrixs Wait until tomorrow liksom av de egenhändigt komponerade Who did you think I was och Good love is on the way.

De håller på i trekvart och hinner med åtta låtar, flera långa solopartier och en hel del improviserande. Med sådana här högklassiga musiker blir det mycket njutbart.

Sedan lämnar den trettioårige Mayer sina äldre superkompetenta kolleger i logen och plockar med sig sitt sju man starka band därifrån för att i kvällens sista avdelning ge publiken den mer slicka, stämningsfyllda, välljudande pop som givit honom ett flertal utmärkelser i hemlandet.

De öppnar med den senaste grammyvinnaren, generation Ys sång Waiting on the world to change (”It's not that we don't care / We just know that the fight ain't fair / One day our generation / Is gonna rule the population / So we keep on waiting / Waiting on the world to change”) - en sång som påminner om Sexual Healing och Curtis Mayfield.

Nu är allting välrepeterat och tryggt - vilket faktiskt gör huvudattraktionen till den minst intressanta - och orkestern, som nu inkluderar keyboardist, saxofonist och trumpetare, låter sagolikt snyggt. Så är det är ju det med John Mayer att han inte bara spelar gitarr som en gud och skriver vackra melodier - han sjunger förbaskat bra också. Den lite hesa rösten gör sig utmärkt i alla de tre konstellationerna.

Man kan egentligen inte anmärka på någonting, men ska man ändå göra det tycker jag att de valt lite för många sånger från senaste studioalbumet, Continuum, och lite för många långsamma historier. Därför blir jag glad när det blir funkig gammaldags soul i Ray Charles-covern I don't need no doctor. Allra bäst i den här avdelningen är dock Mayers egen singel Why Georgia som ger mig gåshud.

Den här delen av konserten är ungefär en timme lång, inklusive extranummer, och sammanlagt får skivköparen alltså dryga två timmar ovanligt fin musik framförd av ovanligt skickliga musiker.

Känner du någon som själv spelar musik är det här den perfekta presenten - med musikaliska insatser att både imponeras och inspireras av. Men välj då dvd-versionen, där man också får se hur gör de gör. Danny Clinch har satt ihop en fin konsertfilm och varvar livetagningarna med intervjuklipp från John Mayers bil och backstagebilder.

Stundtals blir man nästan förbannad av 30-åringens briljanta begåvning - och av att han överhuvudtaget kan överväga att lämna musiken för att istället ägna sig åt design och stand-up comedy - men när man sett klart filmen inser man att man just bevittnat en av vår tids största musiker och är framför allt fylld av beundran.

Överväldigad.