Pelle Ossler måste vara en av landets främsta gitarrister. Och ljudkonstnärer. Hans femte album som soloartist är det bästa hittills.

Det är svårt att tänka sig någon mer lämplig person att, som första svensk, skicka till Hansa Tonstudio i Berlin - platsen där Bowie spelade in Heroes.

Där har Ossler nu, tillsammans med sitt makalösa band (Christian Gabel - trummor, Ulf ”Rockis” Ivarsson - bas och Conny Nimmersjö - gitarr), spelat in en skiva som lyckats få med sig all den mytiska magi studion är förknippad med.

Det är ett fulländat ljud - trummorna och basen låter precis som i den vildaste fantasin och att Ossler har total kontroll över alla möjligheter att krama ljud ur en gitarr har han redan tidigare bevisat.

Hans kolleger från Sällskapet, Joakim Thåström och Niklas Hellberg, gästar också plattan och har lagt klaviaturer på hemmaplan.

Texterna handlar om tyska maskiner och aggregat, om intorkat socker i botten av kroppen, om fula och felaktiga gåvor som är nedärvda i många led, om att brännas på bål och att leva i slutna rum som inte finns.

Ett enda spår sticker ut som svagare än de andra - rockstompiga Elvis på institutionen hade jag klarat mig utan. Ingenting annat vill man undvara.

Skivan inleds, givetvis, med ett instrumentalt stycke. Tätt följt av två helt underbara vokala kompositioner - suggestiva Ner i säcken och tungt malande Ett slutet rum.

Mot slutet av den 45 minuter långa plattan dyker en optimistisk poplåt, Hela mitt liv, upp och sprider glädje. Annars är den ödesdigra atmosfär som präglar ljudbilden genomgående för hela albumet och finns med i såväl hårdare stycken som i titelspårets förnämliga ballad - om kvinnan som inte gärna talar om sitt förflutna men har ett brus i sitt hjärta.

Osslers eget brus har en given plats i mitt.