Recension


Konst
Spår av ett pågående minne
Av: Mikael Lundberg
Porträtt av politiker och känt folk
Av: Camilla Holmqvist
Lyubov – Kärlek på ryska
Av: Staffan Julén och Svetlana Aleksijevitj

  • Mikael Lundberg skildrar olika former av rörelser och skiftningar kring Slussen utifrån ett stort filmmaterial som bearbetats digitalt.
  • Zjanna, en av dem som låter sig intervjuas om kärlek av Svetlana Aleksijevitj.
Stockholms Fria

Slussen, kärlek och kändisar

Anrika Liljevalchs genomgår sedan en tid en omfattande renovering, och konsthallen ska även berikas med en tillbyggnad som ska stå klar år 2020. Ledningen är dock otålig och beslutade att dra igång verksamheten redan nu.

En konstnär som tidigare visats på Vårsalongen är Camilla Holmqvist. Hon arbetar på ateljé Inuti Lilla Essingen, en verksamhet för personer med vissa funktionsvariationer, och hon ägnar sig åt att porträttera känt folk, allt ifrån partiledare till folkkära artister. I två salar hänger nu hennes egenartade bilder som fångar något bortom porträttlikhet och personlighet, nästan som om hon avbildat ett okänt syskon till individen ifråga. Olof Palme, Annie Lööf eller Lena Nyman, var och en ges en extra dimension av Camilla Holmqvist. På en egen vägg tronar dessutom hennes version av Mona Lisa, ett porträttval som måste betraktas som genialt.

Mikael Lundbergs projekt Spår av ett pågående minne är något helt annat. Under ett år lät han filma Slussen med en kamera placerad högst upp på Katarinahissen. Utifrån detta omfattande material har olika typer av bilder och bildsekvenser skapats. Lundberg har haft en samarbetspartner i Mats Nordahl, som har utarbetat tekniker för att bearbeta digital information. Således kan vi på en stor duk bevittna fåglarnas rörelsemönster som vita streck på en mörk bakgrund, som fylls på och tätnar allt eftersom dagen lider. Ett annat rum är fyllt av dataskärmar. Här är materialet så inzoomat att bilden i vissa fall blir abstrakt. Vi ser några graffitimålare, en polisbil, människor och deras skuggor. Abstraktionen tas till ytterligare nivåer i de större projektioner och foton där tidssekvenser läggs på varandra och bildar mönster, eller där varje rörelse enligt ett program lämnar ett tidsbegränsat spår efter sig. På så sätt visualiseras platsens densitet. Där flest människor rör sig blir bilden som mörkast, och vice versa. Här finns otaliga ingångar till tolkning, inte bara om tid utan om möten, arkitektur och offentlighet.

I den tredje utställningen möter vi nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj, fångad på film av Staffan Julén. Han har följt henne under arbetet med den bok om kärlek som hon arbetat med i många år, och i filmen Lyubov – Kärlek på ryska får vi sitta med när författaren intervjuar 14 människor av olika ålder och börd om deras erfarenheter av kärlek. Ett tema som inte riktigt haft en plats i det sovjetiska eller post-sovjetiska samhället. ”Lidande är vi experter på, men vem talar om lyckan”, frågar sig Aleksijevtij.

De intervjuade framstår ändå som frimodiga i sina försök att beskriva kärleken, där de sitter i sina överbelamrade kök, arbetsrum eller ateljéer. Att Aleksijevitj har förmågan att få människor att öppna sig vet vi vid det här laget. Samtalen är förtroliga, ”du vet, Sveta”, och Aleksejevitj ställer inte bara frågor utan tar också upp sina egna funderingar. Vissa möten lämnar starkare avtryck: Man blir glad av den karismatiska vetenskapskvinnan och översättaren Ira som ser tillbaka på sitt händelserika liv och utbrister att ”vissa erövringar vill man bara glömma”. Man känner medlidande för Volodja, vars nyckfulla hustru föder en utomäktenskaplig dotter, ett barn som kräver extra mycket tålamod och omsorg och som i slutändan ändå står för mening i Volodjas liv.

Allra sorgligast är kanske Oljas historia, en frisörska i yngre medelåldern som till slut skilt sig från sin man efter ett, som det verkar, näst intill kärlekslöst äktenskap som varat i 20 år. De delar dock fortfarande lägenhet, men hon har skaffat honom ett eget kylskåp. Hon har nära till gråten när hon säger att hon någonstans hoppas att han inte är helt likgiltig. Till och med transkriberaren måste ta en paus och torka tårarna när hon lyssnar på detta parti.

Filmen visas i sin helhet i en sal som för ändamålet förvandlats till biograf. Scenograferna Ulla Kassius och Moa Möller har låtit sig inspireras av biografen Oktober i Aleksijvitjs hemstad Minsk. Även om den stalinistiska känslan inte helt infinner sig på Liljevalchs så har de skapat en passande inramning till en rörande film.

Det är tre sinsemellan mycket olika utställningar som inleder Liljevalchs nya liv. Det är inte på något sätt negativt, det är snarare ganska skönt att de talar till olika delar av besökarens känslor och intellekt istället för att överbelasta en och samma domän.

Fakta: 

Utställningarna pågår till den 10 december. Fri entré till konsthallen, biobiljett till Lyubov – Kärlek på ryska kostar 70 kr.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria