Den nyöppnade utställningen Den osynliga kroppen är ett möte mellan vetenskap och konst som inte tillhör vanligheterna på konstinstitutioner. Här visas storslagna fotografier av kroppens innersta i extrem förstoring, bilder från medicinska labb som på minsta cellnivå beskriver såväl friska som sjuka tillstånd. Och på museets väggar blir det slående hur vackra bilderna är när de visas i en annan kontext än vad vi förväntar oss.

Tyngdpunkten i utställningen ligger på bilder som berättar om dagsaktuell forskning. Här visualiseras allt från studier om infektioner, diabetes och Parkinsons till forskning för att råda bot på erektionsproblem och oönskad barnlöshet. Metoden som använts för att såväl studera som fotografera på cellnivå är fluorescensmikroskopi, en teknik som förenklat innebär att objektet som ska studeras utsätts för högfrekvent ljus (till exempel UV-strålning), vilket får det att återutsända ljus som gör att det tydligt framträder från omgivande materia.

Sida vid sida dyker det även upp anatomiska planscher, skisser och tryck från tiden kring förra sekelskiftet, liksom ett antal av Lennart Nilssons banbrytande fotografier från 1970-talet. Estetiskt är det tacksamt, samtidigt som det även ger ett historiskt perspektiv på forskningens framsteg.

Jag får ett ord med Mona Norman, initiativtagare och projektledare för utställningen och till vardags forskningskommunikatör på Ragnar Söderbergs stiftelse. Hon berättar att idén till utställningen uppstod när hon såg ett foto av en hårsäck från en forskare som studerar hudcancer. Förutom att hon slogs av hur oerhört vackert det var upptäckte hon hur bilden plötsligt gjorde det så mycket enklare att förklara forskningsprocessen. Något som inte alltid låter sig göras utan att det blir svårbegripligt för den oinsatte.

Och ett syfte med utställningen är just att berätta om medicinsk forskning på ett sätt som inte skrämmer iväg gemene man och att få även konstpubliken att intressera sig för vetenskap. Ett lovvärt grepp, kanske dock lite väl optimistiskt i ett sammanhang där publiken är van vid kulturkonsumtion utan pedagogiska anspråk. Och som tur är har man inte dragit för stora växlar på det pedagogiska anslaget i själva utställningen. Här är texterna hållna till ett minimum och de mer informativa kapitlen strategiskt placerade i trappavsatser och vrår. Istället kompletterar man med en serie föreläsningar kvällstid för den som önskar ytterligare fördjupning.

Det är riktigt modigt av Sven-Harrys att våga satsa på ett mer osäkert kort den här gången till skillnad från tidigare mer uppenbara publikmagneter. Förhoppningsvis är det fler än jag som lockas av spänningen som uppstår mellan skönhet och sjukdom. För Den osynliga kroppen är en riktigt lyckad liten utställning i all sin enkelhet.