Recension


Film
Human Flow – Regi: Ai Weiwei.
God's own country – Regi: Francis Lee.
The Rider – Regi: Chloé Zhao.
Jeune Femme – Regi: Léonor Serraille.

  • Ai Weiwei har träffat flyktingar i 23 länder i arbetet med sin film Human Flow.
  • Rått och skitigt – men God's own country bjuder på lika stor dos romantik och intimitet.
  • I sin andra film skildrar Chloé Zhao den mansdominerade världen kring rodeoscenen i South Dakota.
  • Jeune Femme – nej, den här ska du inte se.
Stockholms Fria

Flyktingar, förälskelse och en fransk bagatell

SFT har gått på förhandsvisningar som bjudit på vackert foto och gripande människoskildringar. Och en riktig nitlott från Frankrike.

Bilden i fokus i skildring av flyktingar

Den kinesiske konstnären Ai Weiwei har i sin dokumentärfilm Human flow tagit sig an ett av samtidens mest akuta problem, nämligen flyktingströmmarna. Inte sedan andra världskriget har så många människor migrerat, samtidigt som Europa börjar tumma på de mänskliga rättigheter som uppstod just i krigets efterdyningar. Om medier ofta tenderar att fokusera på en kris i taget, så har Ai Weiwei vinnlagt sig om att besöka så många platser som möjligt där folk flyr från krig eller svält.

Flykt associeras med rörelse, men det blir uppenbart att det lika mycket handlar om att vänta. I flyktingläger som funnits i årtionden och blivit näst intill egna samhällen, eller provisoriska tältläger vid en tågstation. Weiwei låter flyktingarna själva berätta om sin situation och sina förhoppningar, och låter volontärer och personer högre upp i organisationer ge ett sammanhang. Men framför allt är det bilderna som får ta plats: Ett flyktingläger, perfekt symmetriskt, i fågelperspektiv, eller en kamera alldeles i strandkanten när gummiflotten lägger an och fötter kliver eller lyfts ner i sanden – det når in till medvetandet på ett sätt som det vanliga, rusande nyhetsflödet sällan lyckas med. Det krävs ett visst mått av tystnad för att kunna höra ordentligt.

Katarina Andersson

Skitig naturalism och ordlös skönhet

God's own country har jämförts med Brokeback Mountain (2005). Visst finns det likheter, men det här är i så fall den naturalistiska, avlägsna brittiska släktingen. Det har inte gått lång stund innan filmen dukat upp spyor, piss, lervälling och kobajs. De karga hedarna och smutsen gör att jag påminns mer om Andrea Arnolds laddade, mörka tolkning av Wuthering Heights (2011) än Ang Lees cowboys.

I fokus står bondsonen Johnny som dövar tristessen på gården med fylla och tillfällig sex med en kille från trakten. Det mesta är rått, skitigt och kargt och fortsätter vara så även när gästarbetaren Gheorghe från Rumänien dyker upp. De två unga männen har till en början en närmast fientlig inställning till varandra, och det första samlaget liknar mest ett slagsmål i en lerpöl. Men långsamt börjar de visa ömhet för varandra.

Personligen tycker jag att sex och erotik i filmer kan vara lika tråkigt som krigsscener. Jag gäspar lite och hoppas att det snart ska komma något bombastiskt klimax så att handlingen kan fortlöpa. Men här lyckas faktiskt regissören och skådespelarna berätta något om karaktärerna och händelseutvecklingen genom fysisk intimitet. Det är imponerande och ganska ovanligt.

Filmens finaste sekvens är ordlös. Gheorghe springer upp på en bergstopp och tittar ut över de långsträckta hedarna. Johnny följer efter, och genom deras blickar förstår vi att han upptäcker en skönhet, inte bara i landskapet utan även i livet i stort.

Martin Holmström

Maskulinitet på den amerikanska slätten

Chloé Zhao är uppvuxen i Kina men bor numera i USA. Hennes debutfilm utspelade sig i ett indianreservat i South Dakota. Här i hennes andra film dröjer hon kvar i samma delstat, men nu är det cowboys som står i fokus. Brady, som mer eller mindre spelar sig själv, är en rodeoryttare som råkat ut för en svår olycka och inte kan tävla på hästryggen mer. Hans manlighet och stolthet är helt förknippad med ridningen, och han hamnar i en livskris. I den värld som målas upp är smärta något man biter ihop kring, och det är under all värdighet att backa för att man har ont.

Alla i The Rider spelar mer eller mindre sig själva, eller har erfarenhet av rodeo. Ibland spelar några av Bradys kompisar över, men huvudpersonen själv är fantastisk. Och Chloé Zhao gestaltar inte bara en mansdominerad värld som kanske är på utdöende, utan har också ett otroligt vackert fotografi. Här smälter hästar, manskroppar och landskap ihop till en helhet, ett mentalt tillstånd där Brady försöker finna sin egen väg i livet.

Martin Holmström

Onödig bagatell om knasfia

I Jeune Femme, Léonor Serrailles debutfilm, får vi följa Paula, en ganska ung småflippad fransyska som hatar Paris och sörjer sitt ex och måste försöka förhålla sig till båda. Nyss hemkommen till staden efter en längre utlandsvistelse med mannen ifråga är hon när filmen tar sin början utan hem, kärlek och pengar. Hon stångar sig bokstavligen blodig i initial frustration, men praktiska bekymmer om överlevnad tar snart överhanden. Lågstatusjobb, pigkammare, pantbank och mer eller mindre udda bekantskaper, samt en motsträvig mamma, blir Paulas nya vardag. Det är ett klassiskt frigörelse- och hitta sig själv-upplägg, och det behöver inte vara tråkigt bara för att det inte är särskilt originellt. Men jag känner ingenting för Laetitia Doschs Paula, hon är inte ens tillräckligt irriterande. Trots att hon framställs som en knasfia – lite boho-chic, ständigt babblande, nära till skenbart oförargliga lögner och med en perserkatt som följeslagare – förblir hon mest yta, där man funderar mer på hur hon kan byta stickad retrotröja så ofta under samma dag samtidigt som hon lever i kappsäck, än över vad som verkligen försiggår i hennes inre. Visst ställs här frågor om relationer, arbetsmiljö och ansvar, men det leder aldrig riktigt någon vart, och som bagatell är den inte tillräckligt snygg eller rolig. Det är en ganska onödig film.

Katarina Andersson

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria