Drama som framkallar mer trötthet än tårar
Den 5-årige indiske pojken Saroo somnar på ett tåg och lyckas inte ta sig av förrän efter flera dagar. Ingen har hört talas om byn han kommer ifrån och han blir gatubarn i Calcutta, innan han hamnar på barnhem och till slut adopteras av ett australiensiskt par. 25 år senare börjar det förflutna göra sig påmint och han bestämmer sig för att försöka leta rätt på sin mamma och sina syskon, ett sökande som blir till en besatthet.
Lion är ett drama där redan öppningsscenerna med storslagna flygbilder av skogar och berg avslöjar att filmteamet försökt få till en episk berättelse i det stora formatet. Filmen tar verkligen i från tårna för att försöka vara gripande och sätta känslor i svall. Stråkar och pianomusik avlöser varandra och halva filmen går i princip ut på att Saroo ser bedrövad ut varvat med minnesbilder av hans saknade familj. Det håller tyvärr inte för ett över två timmar långt drama där man dessutom förstått ungefär hur det kommer att sluta redan efter en kvart. Man blir helt enkelt ganska uttråkad och bedövad inombords. Visst bjuds det till slut på scener som retar tårkanalerna, men då har åtminstone jag för länge sedan tröttnat på att sitta och vänta med näsduken i handen.