Över sexton spår bjuder David Sandström & Co på lite av varje. Här finns alltifrån stillsamt men högljutt singer/songwriter-malande (Thou shalt get lost) och gospeldofter (Allstar Team) till ren och ram punk (God thing, The). Mestadels är det högtryck och rejält med distade gitarrer som gäller. Dessbättre - eftersom det är då Overdrive funkar som bäst.

Tunggungande rockspåret Listen med poppig kvinnokörsrefräng är kanske skivans starkaste. Det är fruktansvärt bra. Men det finns många fler.

Happy home, med bluesrock-komp, svävande psykedeliakörer, indiepopgapiga sångmelodier och enformiga gitarrplinkskalor är ett.

These are the days (of the cheaters and the cheated) med babblig, textmastig vers och allsångsrefräng är ytterligare ett. (Som bjuder på trivsamma raden ”You know when they say individual freedom what they're really saying is freedom from individuals like you”.)

Mer lågmälda Lisa Lisa har en utomordentligt fin refräng.

Problemet med den här skivan är att det dröjer för länge - drygt 55 minuter - innan det utmärkta instrumentala spåret Göran William Frii avslutar den. Det blir för mycket av det goda. Och för mycket som inte håller den goda nivå som det jag redan nämnt.

Den borde bantats ner till en mer sedvanlig tiospårslängd. Men det går inte att komma ifrån att här finns flera briljanta stycken och att plattan ändå är en utmärkt rockröjare till förfesten.