Bokens två första kapitel, som i regel är en summarisk uppgörelse med diverse marxistiska teoribyggen, är knivskarp och slagkraftig. Det kan förvisso sägas att deras argumentation vid tillfällen blir väl invecklad och långrandig, men de lyckas ändå hela tiden knyta ihop det hela i ett resonemang som känns både rimligt och tillgängligt. I dessa kapitel föregår Laclau och Mouffe sitt senare påstående, att antagonismen är en förutsättning för politiken, genom att med en ständigt kritisk udd själva göra sig till antagonister till i stort sett hela det dittillsvarande marxistiska tankegodset i syfte att dekonstruera det till molekylstadiet.

De två sista kapitlen handlar dels om att återintroducera Antonio Gramscis hegemonibegrepp, men också om att placera in det i författarnas egen teori om ett samtida och framtida socialistiskt tänkande, nämligen de som de benämner den pluralistiska radikaldemokratin.

Laclau och Mouffe fick tidigt etiketten postmarxister, en beteckning som de själva säger sig acceptera. Deras vision är ett samhälle där de politiska rummen mångfaldigas, där essentialismen lämnas utanför politikens arena och där de enskilda politiska subjekten av diskursiva krafter inte ska inordnas i större sociala enheter.

I boken hyser författarna stor tilltro till de ”nya sociala rörelser” som på 1980-talet betraktades som ett dynamiskt politiskt fenomen. Laclau och Mouffe menar att man i dessa kan spåra att politiken börjat mångfaldigas och att den bolsjevikiska gamla klass mot klass-parollen börjat lämnas därhän. I viss mån kan man här ge författarna rätt i sak, de gamla klassbegreppen har i mångt och mycket upplösts, men däremot kan vi i dag se att de sociala rörelsernas kraft att förändra samhället i stort inte riktigt lyckats. Snarast är det väl så att de ätits upp av den kapitalistiska apparaten och att de många gånger hegemoniserats till en plats inom det rådande systemet. Att handla ekologiskt, eller kalla sig feminist, är i dag lika mycket ett livsstilsval som en politisk aktion.

Boken kan läsas som ett välbehövligt alternativ till den i dag så tröga politiska debatten i Sverige, men det kanske viktigaste och mest bestående inslaget är författarnas aldrig sinande vilja att se bakom begrepp och företeelser som anses vara naturliga och självklara. Detta kan tjäna som inspiration för alla som är det minsta kritiskt inställda till hur den offentliga debatten utformas och förs.

Hegemonin och den socialistiska strategin är inte en bok för den som vill introduceras för marxistisk litteratur eller poststrukturalistiskt tänkande. Språkdräkten är många gånger invecklad och kräver en gedigen förkunskap i politisk teorilära och filosofiska texter. Men som påbyggnad för den redan intresserade och insatte är Laclaus och Mouffes klassiska verk definitivt en både läsvärd och tänkvärd upplevelse.